De läckta Panama-dokumenten sätter fingret på vad journalistik egentligen är, till skillnad från information.
Det sätter också fingret på varför det är så centralt att en källa alltid kan lita på att inte bli avslöjad när hen vänder sig till en journalist för att berätta sin historia.
Det är inte en slump att HD i en dom i från förra året skriver att:
”Skyddet för uppgiftslämnarens anonymitet har betydelse för tillgången till information och är därmed en förutsättning för att tryckfriheten ska fylla sin funktion i ett fritt och demokratiskt samhälle. Om anonymiteten inte skyddas, kan omgivningens reaktioner avhålla personer från att dra fram betydelsefulla omständigheter i ljuset. En person som lämnar ett meddelande för publicering och som vill vara anonym ska kunna vara trygg i förvissningen om att identiteten inte röjs av den som har tagit emot uppgifterna. Reglerna ska ses också i det vidare perspektivet att lättnader i tystnadsplikten och där- med i skyddet för meddelarens anonymitet kan få negativa återverkningar på informationsspridningen och samhällsdebatten i stort (jfr NJA 2012 s. 342).”
I Sverige är det också det som gör skillnad mellan ett grundlagsskyddat medium med ansvarig utgivare och den som skriver utan att ha en ansvarig utgivare som personligen ansvarar för det som publiceras. Hela grunden för ett samhälle där människor vågar tipsa om oegentligheter vilar på den här 250 år gamla konstruktionen.
Jag skriver i Journalisten på ett lite allvarligare tema vad det faktiskt innebär att alltid vara journalist. Källskyddet lägger ett stort ansvar på journalisten. Och ansvaret upphör inte när du går från jobbet, eller, för den delen, avslutar din anställning.
Jag skriver om det i krönikan: Den galna tanten är också en källa
Läs också:
”Egentligen är jag journalist”
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Den som spar hen har – att granska ett kommunalt bolag
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.