Malin Crona

När jag skulle opereras för cancer gjorde min läkare något som förvånat mig sedan dess. Han tog sig tid, inte bara en, utan flera gånger, före operationen att prata med mig. Jag ville inte operera bort min livmoder. Faktum är att jag i det första telefonsamtalet tydligt deklarerade att det inte kom på tal. På sitt milda, lågmälda, sätt fick han mig att inse att jag måste finnas kvar för de två barn jag redan hade.
”Vad händer om jag inte opereras?”
”Troligen ingenting. På kanske fem år. Sedan får du väldigt ont. Och då är det för sent.”

Någon vecka innan operationen träffade han mig en gång till. Han gav sig inte. Han märkte att det var något som skavde.
”Malin, vad är det du är rädd för, egentligen?”

Så hörde jag mig säga”Jag vill inte dö.”
Han nickade. ”Jag vet.”

Vi är mitt i en pandemi. Vi vet inte hur många som kommer att dö av coronaviruset. Mänskligt lidande går aldrig att jämföra. Varje människa som försvinner kommer skapa stora hål efter sig.

Ändå är det vårt jobb att berätta om det. Hålla huvudet kallt. Rapportera om siffror. Skicka flashar på dödsfall. Och mitt i detta. Människor. Rädda för att dö. Som inte vet vad de ska göra. Som bunkrar toalettpapper. Människor som kanske aldrig mer får träffa sina gamla släktingar. Som inte längre kan resa till sina älskade.

I ett försök att hitta fast mark under fötterna när hela världen skakar dammsuger jag nätet på data. Vill hålla den smärtsamma verkligheten stången genom den distans svarta siffror mot vit bakgrund skapar. Döden finns i siffror. Även de år då ett nytt virus inte skördar tusentals offer. 90.000 människor dör i Sverige varje år. Nästan 250 varje dag. Över hälften av dem 80 år eller äldre. Döden är än så länge oundviklig för människor. Men varje dag dör också någon som borde ha fått leva längre. Någon som haft för mycket att göra på jobbet för att hinna ta sitt cellprov. Någon som fått en felaktig läkarbedömning. Någon som mötte fel bil på vägen hem. Någon som blev kär i fel man.

Kanske behöver vi hitta nya sätt att skriva om döden. Vi måste förstås fortsätta att rapportera om siffror. Coronaviruset är inte vardag. Nyhetsjournalistik är inte vardag. Nyhetsjournalistik är det som bryter av från det oväntade. Det handlar om tillit. Vi får aldrig falla i fällan att inge falsk trygghet. Då kommer påståendena om att vi mörkar sanningen som ett brev på posten.

Det finns många saker vi kan göra för att rädda liv. Forskning kring sjukdomar, kunskap om våld i nära relationer, en fungerande missbruksvård, säkrare transporter och arbetsplatser.

Men när den väl kommer är döden i sig inte ett misslyckande. Den är slutet på det vackraste som finns. Och någonstans i den värdigheten och medkänslan måste vi befinna oss om vi ska kunna upprätthålla vårt uppdrag att berätta att världen står kvar samtidigt som den just nu förändras både snabbare och kanske i en riktning som vi inte hade önskat.

Människor är gruppvarelser. Vi gör som andra gör. Vi söker tröst. I tider som dessa kanske den viktigaste tröst vi kan ge är ”Det är ok. Vi är alla rädda för att dö. De flesta av oss kommer inte att dö just nu. Men det är ok att vara rädd. Vi kommer alla känna någon som förlorat någon älskad i Corona.”

Det är förstås inte vår roll att ge falsk tröst eller utlova ett liv efter döden.

Men vi kan sträva efter att vara den gemensamma samlingsplats där de svåraste frågorna får utrymme.

Och låta de människor som just förlorat någon de älskar veta att de inte är ensamma.

LÄS OCKSÅ: Dagen då toapappret tog slut