Ett år har gått.
Ett svart år för pressfriheten.
Allt fler vill tysta de fria rösterna.
För ett år sedan sköt någon ihjäl Nils Horner på öppen gata i Afghanistan. Det var ingen olycka. Någon mördade Nils Horner. Min vän Nils Horner.
För det var så det var. Nils var lätt att lära känna. Lika nära som han var i sitt tilltal som gick hela vägen från jordens alla hörn hem till människors vardagsrum var han mot sina kollegor.
Jag jobbade med Nils Horner i två år på Sveriges Radio. Jag var ansvarig för sociala medier på Ekot och Nils älskade allt nytt. Han älskade alla nya sätt att hitta en nära, bra historia, och att nå ut med den till alla.
När övriga medarbetare på Ekot fortfarande såg på mitt twittrande och facebookande som något att förhålla sig skeptiskt till vägledde jag Nils Horner genom ett Bangkok i uppror genom att via telefon via desken berätta vad som hände på Twitter.
När de flesta andra suckande skickade sin manustext efter att inslaget var klart ringde Nils Horner från ett jordbävningsdrabbat Fukushima för att be om ursäkt för kvalitén på bilden i senaste blogginlägget.
Alltid publiken i fokus. Den enskilda människans perspektiv.
Tomrummet efter någon som Nils blir så stort.
Det här är inlägg #011 i #blogg100