Jag ska erkänna en sak. Jag har stått där vid balettstången, kväll efter kväll.
Gjort precis som Rebecca säger. Tror jag. Men ändå.
Har jag undrat varför de som står bredvid mig svettas så. Vad som är så jobbigt.
Inte så att jag inte känt av baletten. Vissa dagar har träningsvärken varit av den arten att jag inte kan gå nästa dag. Jag har fått använda muskler jag inte ens visste att jag har. Men jag har inte blivit så där helt slut som efter ett cirkelgympass.
Nu förstår jag. I dag höll Rebecca fast mina höfter. Och när de inte får röra sig, men jag ändå ska leka Batman så förstår jag precis.
Ju mer man kan desto jobbigare blir det. Som med allt annat i livet.
Läs också: Superhjältar
Det här är inlägg #90 i #blogg100.