Publicerat

Att ta rodret

Kapten på Vår
Foto: Stig Albansson

Det kom ett minne från en annan tid. Ändå så nära.

Det var slutet av 90-talet. Somrarna när jag gick på Journalisthögskolan i Göteborg.
Jag döpte henne till Vår. En kravellbyggd mahognyseglare från Norge, en BB17.
Jag hittade henne bortglömd bakom en ladugård utanför Vänersborg. Köpte henne för pengarna från kontot jag döpt till ”Indienkontot”. Rustade upp henne. Kröp in i minsta vrå och dammsög bort lacken som flagnat. Gav henne nytt liv, ny lack.
Det fastnade kopäls i lacken från de nyfikna långhåriga kalvarna i hagen där hon stod.
Hon läckte som ett såll när hon sjösattes.
Men som hon seglade!

Ibland är det kanske bara det som behövs. En påminnelse om att ta rodret.
Om man ska komma dit man vill.
Även när projektet först kan verka till synes omöjligt.

Läs också: Mina älskade båtar

Det här är inlägg #087 i #blogg100.

Publicerat

#Medieutredningen – några andra tankar

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver i dag ett viktigt blogginlägg om Medieutredningen.

Jag delar helt hans tankar om det djupt problematiska i att regeringen å ena sidan säger sig ha stora förhoppningar på vad utredningen kommer fram till och å andra sidan knappt ger den utsedda utredaren, Anette Novak, någon tid för att utföra uppdraget.

Det finns också en stor risk med den form för samrådsmötena som man valt, nämligen den att de företrädare som lyckas ta sig till samråden snarare framför sina åsikter och talar i egen sak, än att samråden lyckas samla in värdefull kunskap från viktiga aktörer i branschen som kan påtala vad problemen i den nuvarande mediepolitiken är och vad som behövs för att komma till rätta med dem.

Arbetarebladets chefredaktör Daniel Nordström, håller med Thomas Mattsson.

Men Thomas Mattsson öppnar också för att det fortfarande går att styra upp utredningen. Hans främsta kritik riktar sig mot att utredningen säger att den inte kommer att ha tid att träffa enskilda företrädare för mediebolagen och att den inte ska fokusera på att lyssna på branschen, utan kartlägga medborgarnas behov.

Och det är också här jag har min främsta kritik. Det är klart att det inte handlar om att till varje pris rädda en krisande bransch. Men i det här fallet handlar det om att rädda den oberoende journalistiken. Som den grundpelare den är i ett demokratiskt samhälle.

De som har djupast insikt i vad som behövs för att lyckas med det är förstås de som jobbar i branschen. Det är väldigt synd att inte göra allt för att samla in den kunskapen då.

Läs också: #Medieutredningen – några första tankar

Det här här inlägg #085 i #blogg100.

Publicerat

Geek Girl Meetup dag 1

I dag inleddes årets Geek Girl Meetup. Årets tema är integritet och går under namnet Big Sister.

Det går att se dagens sessioner här.

Jag rekommenderar särskilt Miriam Nordfors från Civil Right Defenders:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=RtXyAh6Z0NQ]

 

och Nätaktivisternas grundkurs i vad som gäller på nätet:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=vJhNt9QzAYo]

Borde vara obligatorisk kunskap för alla.

Läs också: Tankar om integritet – del två

Det här är inlägg #84 i #blogg100.

Publicerat

De små orden

Det är de små orden som gör hela skillnaden.

Jag funderar just nu på skillnaden mellan ”Jag försökte, men det gick inte” och ”Jag försökte inte och det gick inte”.

Det bor ett helt liv i de små orden.

En hel berättelse om en människa. Och vem hon är.

Läs också: Varför jag älskar de märkliga orden

Det här är inlägg #083 i #blogg100.

Publicerat

Vad fötterna minns

Ibland gör tiden sitt till, helt av sig själv.

Det går så fort, fort, fort, fort när house-musiken börjar och Malin visar oss där framme vid spegeln hur fötterna ska göra.

Jag glömmer aldrig första gången jag följde med Anita och dansade house.

Jag var bortkollrad redan efter de första stegen.
När de andra gick åt höger gick jag åt vänster.
Att snurra runt och göra saker åt andra hållet var helt enkelt omöjligt.

Men jag hängde i. Torsdag efter torsdag. Söndag efter söndag.

Och en vacker dag kunde jag gå åt höger samtidigt som de andra.
Och snurra runt och göra saker åt andra hållet.

Men de där hoppsastegen när man ska studsa och samtidigt sparka tån i golvet, de fick jag aldrig till. De fastnade aldrig. Malin visade om och om och om igen, långsamt, pedagogiskt, snabbt, inspirerande. Men det gick inte. Det var som att hjärnan protesterade och vägrade framföra informationen till fötterna. Den liksom stannade någonstans på mitten av kroppen och blev någon konstig vridning.

Sedan tog baletten över. Och house-stegen fick vila ett tag.
Närmare bestämt fem månader.

Men så i dag klev jag in där igen. När Malin konstaterade att ”det är inga nya här i dag, eller hur?” så kunde jag inte låta bli att säga ”Det var väldigt, väldigt länge sedan. Jag känner mig ny.”
”Ja, så kan man känna”, sa hon. Men jag såg hur hon log finurligt.

För sedan tog fötterna över. Och den här gången passerade märkligt nog informationen hela vägen ner genom kroppen. Studs, hopp, tå, studs, hopp tå.
Som om jag aldrig gjort annat.

Ibland hjälper det att sluta försöka tänka ut hur man ska göra. Bara släppa det.
Om så fem månader. För fötterna minns. Även det som hjärnan inte riktigt ville berätta.

Läs också: Ett vackert som hoppar del två

Det här är inlägg #82 i #blogg100.

Publicerat

Musiken

Ibland är det enda man kan göra om man vill gå framåt att stanna upp och blicka bakåt.
Och det är då jag ser det.
Hur det är de till synes ganska små drömmarna, som verkligen förändrar.
Som ger mig möjlighet att välja.
Jag avger sällan nyårslöften.
Men det är något i vemodet kring själva årsskiftet som knuffar mig i en ny riktning varje år.
Jag minns hur jag bestämde mig att välja mer champagne i mitt liv.
Jag minns hur jag bestämde mig att välja dans.
Jag minns hur jag bestämde mig att välja samtal med kloka kvinnor.
Och i år.
I år har jag bestämt mig att alltid välja det som ger mig mer musik i mitt liv.

Läs också: Balans

Det här är inlägg #081 i #blogg100.