När #journalisttroll hoppar bock. Om #kkgate och hur nätet gör journalistiken bättre

Jag vill börja med Sofia Mirjamsdotters inledningsord i det här inlägget på Same Same But Different: ”Jag är journalist”.

Jag är nämligen journalist före jag är Sveriges Radio-anställd, nyhetschef på DN, DI-medarbetare eller kommunreporter på Norrtelje Tidning.

Som journalist vill jag att journalistiken som sådan ska bli bättre. Och jag håller med Caroline Thorén på Medievärlden om att mycket kommer att bli bättre. Även om jag inte delar hennes uppfattning om att visionerna saknas. Jag lever med dem dagligen, sätter spaden i marken och provar mig fram. Och ser hur många andra gör det också.
Men det är kanske inte alltid de som gör som pratar om vad de gör?

En av de vanligaste frågorna jag möter angående sociala medier är ”hur sprider vi vårt material?”. Ofta handlar det om någon enskild granskning man hållit på med länge som man nu vill ska nå så många i publiken som möjligt.

Mitt svar är alltid det samma: ”Bjud in till medverkan från början. Nej, ni vet aldrig var ni kommer att hamna, men en sak är säker – ni kommer att göra ett bättre jobb.”

De främsta invändningarma är då just att ”men tänk om någon ser vad vi ska granska? Tänk om konkurrenterna snor idén? Tänk om de vi ska granska sopar undan spåren?”

På fråga ett säger jag:
”Bra! Hur vet ni att det verkligen är rätt sak ni har valt? Ni kanske hamnar på ett spår ni inte visste fanns.”
På fråga två säger jag:
”Ja. Då får väl ni göra den bättre? De bästa jobb jag har gjort har aldrig varit klockrena från början utan varit artikel tio av en lång rad. Ofta med läsarnas hjälp.”
På fråga tre säger jag:
”Ja. Men om ni gör ert jobb ordentligt så kommer sanningen ändå att komma fram. Tänk också på att det ofta finns många fler som kan berätta den än man tror.”

Michael Karlsson, som gjort avhandlingen Nätjournalistik, fick under ett seminarium frågan vilken svensk tidning som varit ledande på nätet, när det gäller utveckling.

Han svarade att vi hela tiden blivit bättre tillsammans genom att hoppa bock över varandra. Vi sneglar på varandra, utvärderar vad som funkar bra hos andra, vad som funkar mindre bra och sedan utvecklar vi vår egen sajt i en riktning vi tror leder framåt.

Jag tycker man kan se på nätets möjligheter att skapa bättre journalistik precis just så.

Jag minns när jag under en lunch försökte förklara för mina chefer att ”det kan vara det första stora nätkriget vi ser” och började formulera ett blogginlägg för att förklara vad jag menade. Innan jag hann sätta fingrarna på tangentbordet hade Mikael Zackrisson skrivit just det inlägget.

Men inte blev jag arg på honom för det. Inte tyckte jag att han hade förstört min idé. Däremot ställde det nya krav på mig, att ta mina tankar vidare, utveckla dem.
Bli lite bättre.

Men om man inte ser det så, om man ser det som att det är vi journalister som har patent på avslöjanden, berättelser, granskningen av samhället. Då kommer vi aldrig bli bättre.

Vi ser det under det som på Twitter seglat upp under taggen #kkgate och som i korthet handlar om att Katrineholms-Kuriren mejlat frågor om hur Mattias Janssson, kommunchef i Katrineholms kommun, använder sig av sociala medier.
Frågor som kommunchefen publicerar på sin blogg och ber folk om hjälp att svara på.
Han publicerar också sina svar på bloggen.

Det mest intressanta i det här är hur Katrineholms-Kuriren då reagerar.
De blir inte alls glada över att frågorna har besvarats av flera personer, de skickar ytterligare ett mejl med frågor. Ett mejl som blir offentligt när det begärs ut av Joakim Jardenberg, med stöd av offentlighetsprincipen.

Nej, Katrineholms-Kuriren hade inte tänkt sig det här. De hade tänkt sig att det är de som ställer frågorna, de som ska använda offentlighetsprincipen, de som håller i taktpinnen och om inte den de ska granska dansar med så viftar de ännu hårdare. Fast de för länge, länge sedan har tappat den. Vilket inte behöver vara något dåligt.

Katrineholms-Kuriren har publicerat en del av den senare intervjun.

Läs kommentarerna!

För här blir det så tydligt att tidningen hade något på spåret. Det är inte ointressanta frågor de vill ha svar på. För den som lever med sociala medier dagligen är det självklart hur en tweet om smågodis kan leda till ett samtal som leder till en förbättring av den verksamhet man jobbar i. För den som inte gör det verkar det ju faktiskt bara som dravel.

Det är klart att kommunens användning av sociala medier ska granskas! (Läs Fredrik Wass utmärkta inlägg om det: Båda sidor måste synas)

Det här berör också den långt viktigare frågan för oss som människor, den om hur vi går från en tid då individen varit det självklara, till en tid då vi blir divider, där vi skapar tillsammans och är flera saker på samma gång. Jag berör det här och här.

För att konkretisera – förr var en bankdirektör en bankdirektör. Punkt. Om han också skulle ha gett ut en privat tidning om sitt stora intresse för att odla pelargoner skulle han ha ansetts oseriös, och säkert en aning udda.

Jag tror att vi nu är på väg in i en tid då det snarare kommer att vara tvärtom, att den som inte visar upp fler bitar av sig själv inte kommer att anses vara trovärdig.

Men det är klart att vi står mitt i ett gigantiskt paradigmskifte, där gränser knakar, och marken vi står på gungar. Det kommer att göra ont, för det gör ont att ömsa skinn. Därför behöver vi fler mötesplatser. Jag tror att de gamla traditionella mediehusen har alldeles utmärkta förutsättningar att bli just sådana.

Kommentarerna till Katrineholms-Kurirens artikel innehåller också flera andra guldkorn jag verkligen hoppas tidningen går vidare med. Vad är arbetstid/fritid? Tar Mattias Jansson upp kommunens verkliga problem i sin blogg och bjuder in kommuninvånarna till dialog för att försöka lösa dem? (följdfråga: Kan han göra det utan att anses köra över kommunpolitikerna?) Kan han göra det utan att skapa dålig publicitet för kommunen? Är det hans jobb, eller informationsavdelningens? Och så vidare.

I Katrineholm verkar alla förutsättningar finnas för att göra briljant journalistik om ett samhälle i förändring. En bloggande kommunchef, engagerade tidningsläsare och medborgare, drivna journalister.

Så, klara, färdiga – hopp!

Fler länkar:

Fredrik Strömberg: Korta klipp – ”Kommunchef Edition”

Thomas Matsson: Kommunchef, bloggen och nyhetsjournalistiken