Jag har ändrat mig

Jag har älskat journalistik sedan typerna sattes med bly, bilderna hängdes på tork med klädnypor i mörkrummet och TT:s telegram kom som långa remsor ur teleprintern.
Kärleken till pulsen på nyhetsgolvet är fortfarande densamma.
Men i övrigt har jag ändrat mig många gånger sedan dess.

Journalisten och objektiviteten
När jag gick på journalisthögskolan var jag ensam om att hävda att den enda objektivitet som gick att uppnå för en journalist var om man öppet redovisade sin ståndpunkt och sedan berättade vad man såg. ”Här står jag, det här är vad jag ser”. Likt Donna Haraway, som i Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature, går till attack mot den manliga objektivitetsnormen: ”the god-trick of seeing everything from nowhere”,  som hon kallar den.

Därefter tog lustigt nog just det idealet även mig i besittning under några år. Som kommunreporter på Norrtelje Tidning var jag noga med att inte på något sätt beblanda mig med de politiker jag granskade, jag valde att bo i en annan kommun för att inte mina barn skulle gå i den barnomsorg vars pengar jag skrev om, eller för att jag inte skulle bli vän med några grannar som sedermera ställde upp i valet till kommunfullmäktige.

Jag säger inte att det är rätt eller fel, eller har några synpunkter på hur andra kommunreportrar gör, jag ger bara ett exempel på hur jag just där, just då, ganska frenetiskt försökte leva upp till idealet om den objektive granskaren.

Internet
Jag har också ändrat mig när det gäller internet. Jag hörde länge till dem som inte trodde på nätjournalistik. Eller rättare – jag trodde inte på nättidningar. Jag kunde inte förstå varför man skulle vilja läsa samma nyheter fast vid en dålig skärm med en klumpig dator som man inte kunde flytta eller ta med sig, när man kunde ta med sig tidningen och läsa den precis när och var man ville.

Jag förstod inte att det stora inte var att de som redan hade möjlighet att publicera sig för de stora massorna fick ytterligare en plattform att publicera sig i, utan att de som tidigare inte hade möjlighet att publicera sig nu fick den möjligheten.
Min man kan än idag, rättmätigt, reta mig för detta, för att jag inte trodde på tidningar på nätet. För längre än så kunde jag inte tänka just då; tidningar på nätet.

Och det är möjligt att mycket av det jag säger mig ana i dag, som: ”Mediehusens död och reporterns återkomst”, eller att det snart är slutfokuserat på sajterna, med mera, med mera, bara är sådant som bara låter snyggt när jag säger det.

Men det lika gärna kan vara en diskussion som blir aktuell igen om 15 år eller så.
Som den om hur mycket en journalist ska berätta om sig själv i en text.