Publicerat

Skottår och dags att skutta vidare

För fyra år sedan i dag kom mitt första nummer som chefredaktör för 8 Sidor ut.
I dag blir min sista dag på tidningen.
Det kanske är något visst med skottår ändå.
Skuttår säger vissa. Ett litet hopp för mänskligheten, ett stort hopp för Malin.

Vi har hunnit med mycket de här fyra åren.
Vi byggde Kommentarsfält för alla, och var först ut med möjligheten att kunna kommentera med känslor.

Vi fick pengar för att driva Alla Väljare, utifrån samma metod, med läsarna i fokus.

Vi firade 30-årsjubileum.

Regeringen ville lägga ned Centrum för lättläst som gav ut 8 Sidor från 1986 till 2014.
Det blev en riksdagsdebatt om tidningens oberoende. Vi flyttade.

Vi byggde om hela 8 Sidor.se för att göra sajten mer lättillgänglig för läsarna.

Vi vann Medieormen!

I dag har 8sidor.se mer än dubbelt så många läsare som för fyra år sedan.
Tidningen har snart 10.000 vänner på Facebook.
Och många som inte alls hade hört talas om tidningen då, den 29 februari 2012, känner mycket väl till tidningen nu, den 29 februari 2016.

Och det är dags för mig att skutta vidare.

Jag har några spännande uppdrag på gång, men det finns plats för fler!

Så hör gärna av er.

Om fyra år hoppas jag kunna se tillbaka och känna mig precis lika stolt som jag gör i dag.

Läs också:
Mitt nummer 1
8 SIDOR – mot nästa drömuppdrag

Publicerat

Att räkna till hundra

Jo, det var faktiskt lättare att blogga i hundra dagar än att hålla räkningen.
Någonstans vid inlägg 59 gick jag vilse och började undra varför alla andra hela tiden påstod att de bloggat en dag mer än jag. Envis som jag är gick jag dock till botten med problemet och kan konstatera att, jo, i dag är dagen då jag bloggat hundra dagar i sträck. Och nu ligger inläggen rätt numrerade på min blogg.

Om det blev som jag tänkt?

Nej, inte alls faktiskt.

Jag trodde att jag skulle förbereda fler inlägg.
Jag gjorde det i början.
Men de kändes aldrig aktuella, så de blev liggande, opublicerade.

Jag trodde att jag skulle hinna läsa det mesta av andra som hakat på #blogg100-utmaningen. Så blev det inte heller.

Men jag upptäckte något helt nytt. Hur den där stunden när jag satte mig ner för att formulera dagens viktigaste tanke blev oumbärlig för mig. Ett sätt att fokusera.
Nästan meditativt. Det är något jag vill behålla.
Den stunden för mig själv, bara jag och tangentbordet.

Det jag däremot har saknat den här perioden är de långa, lite mer genomarbetade texterna och resonemangen.
Jag har inte hunnit med dem. De har fått stå tillbaka för kortare funderingar.
Jag hoppas kunna ge dem mer utrymme nu.
Det finns bland annat tio utkast med rubriken ”Vad är journalistik?”
Det är tydligen en text som pockar på att bli skriven.
Den, och många andra. Som behöver lite mer tid .

Men det som varit den verkliga utmaningen de här hundra dagarna har varit att våga.
Att ibland trycka på publiceringsknappen med känslan av att hoppa från tians avsats på hopptornet.
Och upptäcka att orden bär.
Att andra uppskattar det jag skriver.

Det kan låta konstigt för någon som lever på att använda ord, men det här är något annat.

Den här bloggen är Malins tankar.

Läs också:

När orden viskas fram

Halvvägs

Det här är inlägg #100 i #blogg100.

Publicerat

Det kom ett brev

Precis när man just tänkt ge upp. När det faktiskt inte finns mer ork kvar. När allt gummi på däcken varit slut alldeles för länge redan och fälgarna gnisslar mot asfalten.

När tårarna grävt djupa fåror i kinderna, när rösten börjat vissna.

Precis just då. Kommer det ett brev.

Och det står inte ”Väl kämpat! Samhället vill tacka dig för att du slåss för ditt barns bästa. Vi förstår att det sliter på dig, vi förstår att det ofta känns som att tala för döva öron. Det här är ett erkännande för alla dina sömnlösa nätter, alla timmar i möten, vid tangentbordet, i telefonen. Det här är ett tack för att du aldrig ger upp om ditt barn.”

Men det står ‘Vi beslutar att förlänga insatsen.’ Och tårarna börjar rinna igen.
Tårar av lättnad där all stress rinner ur mig. Jag unnar mig det, en liten stund. Innan jag måste kavla upp ärmarna för att ge mig in i nästa strid.

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #097 i #blogg100.

Publicerat

Hopp

moln där solen syns vid kanten
My Silver Lining.

Jag vet faktiskt inte. Om det är människans viktigaste eller mest korkade egenskap.

Förmågan att återigen känna hopp. Se möjligheter bortom katastroferna.
Ana att det kan finnas en ljusning, bakom molnen.

Nej, jag vet inte. Men jag vet att det har förmåga att åtminstone för en kort stund lyfta bort det där berget jag släpat runt på mina axlar alldeles för länge.

Läs också: Ibland blir jag tyst

Ett vackert som hoppar del två

Det här är inlägg #096 i #blogg100.

Publicerat

Fängslad i 5000 dagar utan rättegång – #dawit5000days 

I dag är det 5000 dagar sedan journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea.
Han har suttit fängslad utan rättegång sedan dess.

I dag och i kväll hålls en manifestation på Sergels Torg vid Kulturhuset i Stockholm för att visa att världen inte har glömt Dawit Isaak.
Klockan 17 hålls en samling med hopp om att 5000 personer ska komma dit, en för varje dag Dawit Isaak varit frihetsberövad.

Expressens chefredaktör Thomas Matsson skriver: 5000 dagar – skamligt lång tid i en cell

Journalistens chefredaktör Helena Giertta, UNTs chefredaktör Charlotta Friborg och debattören Kurdo Baksi skriver i Aftonbladet: Sverige måste lämna den tysta diplomatin

Jonathan Lundqvist och Björn Tunbäck från svenska Reportrar utan gränser skriver tillsammans med Hassan Shire Sheikh i DN: Det finns en väg mot frihet

Den som inte har möjlighet att komma till Sergels Torg i dag kan visa sitt stöd ändå, genom att uppmärksamma frågan i sociala medier under taggen #dawit5000days

Under dagen kommer också den cell, där det går att sitta för att visa sitt stöd för Dawit Isaak, att stå på Sergels Torg. I natt satt Dawit isaaks dotter, Betlehem Isaak, i cellen.
Här berättar hon för P1 Morgon att hon blev förvånad över hur bortglömd hon kände sig.

Läs mer om Dawit Isaak på freedawit.com

Läs också: Utan orden har vi ingenting – Pressfrihetens dag 2015

Det här är inlägg #094 i #blogg100.

Publicerat

Malin. Inte till salu

IMG_0957

Jag får ett meddelande om att den just nu hänger i utställningen i Café Olivia i stenhuggeriet intill Gerlesborgsskolan. Med texten ”Malin. Inte till salu.”

Just det.

Läs också: 42

Det här är inlägg #093 i #blogg100.

Publicerat

Sammansatt 

Nej, sammansatta ord är inte lättlästa. Men ibland måste man göra undantag.

För vissa dagar är det svårt att hitta ord som bättre beskriver tillvaron än mammailska och champagneflykt.

Och kanske är det just själva definitionen av vad en människa är. Sammansatt.

Läs också: Ibland blir jag tyst

Det här är inlägg #91 i #blogg100.

Publicerat

Det blir bara jobbigare

Jag ska erkänna en sak. Jag har stått där vid balettstången, kväll efter kväll.
Gjort precis som Rebecca säger. Tror jag. Men ändå.
Har jag undrat varför de som står bredvid mig svettas så. Vad som är så jobbigt.

Inte så att jag inte känt av baletten. Vissa dagar har träningsvärken varit av den arten att jag inte kan gå nästa dag. Jag har fått använda muskler jag inte ens visste att jag har. Men jag har inte blivit så där helt slut som efter ett cirkelgympass.

Nu förstår jag. I dag höll Rebecca fast mina höfter. Och när de inte får röra sig, men jag ändå ska leka Batman så förstår jag precis.

Ju mer man kan desto jobbigare blir det. Som med allt annat i livet.

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #90 i #blogg100.