Hur vi pratar med varandra

Nej, det är inte en rättighet att få säga sin åsikt hur som helst, var som helst.

Men bara för att några gäster alltid förstör festen kan vi inte sluta ordna fest.

Och bara för att det är svårt att skapa en bra dialog på nätet är det inte långsiktigt hållbart att stänga kommentarsfälten för gott och lämna walk over på rollen som moderatorer för det goda samtalet.

I dag ordnar Medieormen ett seminarium om hur vi kan skapa ett bättre samtal på nätet. Det går att följa här:

Ordväxla med omsorg – Hur kan samtalen på nätet räddas?

Här är mina tankar inför det:

… annars är vi bara djur med datorer

Jag blev också nyligen intervjuad av Journalistens chefredaktör Helena Giertta om hur man kan skapa en bra dialog med sina läsare.
Hör oss i Journalistenpodden:

”Ta läsaren på allvar” 

Vill du avbryta?

Nej, i bland blir det inte så tydligt.

Eller, så blir det inte så mycket tydligare än så här.

Hur det kan bli så fel när vi försöker kommunicera.

Ruta där det står "Meddelandet har inte skickats. Vill du avbryta meddelandet? Svarsalternativen är "Avbryt" och "Ok".

Det här är inlägg #057 i #blogg100.

När en känsla säger mer än tusen ord

Feffe Kauffman skriver om att använda smileys eller inte.

Jag har tidigare skrivit om hur vi skapade känslosymbolerna i Kommentarsfält för alla och  hur de bidrar till en bättre dialog på 8sidor.se.

Samtidigt får vi inte glömma att vi även måste lära oss och komma överens om hur vi använder symboler.

För vissa kan det vara extra svårt.

En av de största utmaningarna med kommentarsfältet var hur vi visuellt skulle signalera att det var olika användare som skrev, utan att försvåra genom att du skulle behöva ladda upp en bild, eller genom att använda symboler som exempelvis djur, eftersom de kan vara laddade för vissa personer.

En av utmaningarna var också att vissa personer kan ha svårt att se detaljer, medan andra inte kan se helheter. Lösningen blev de fina avatarer som Matylda Mcilvenny skapade I samarbete med Maud Husberg på Centrum för lättläst, som har mångårig erfarenhet av målgrupperna som har svårt att tolka symboler.

Just avatarerna är det som ingen sedan haft frågor om eller synpunkter på. Vi är glada att de fungerar.

Skärmavbild 2015-04-25 kl. 14.38.58

Även känslosymboler kan vara väldigt svåra att tolka för den som inte kan läsa andra människors kroppsspråk.

Därför blev vi extra glada att just läsare med autism uppskattar känslosymbolerna. De var dessutom i testerna väldigt tydliga med att känslorna skulle ligga i ordning.

Vi som lever nära någon som har svårigheter inom autismspektrat vet att känslouttrycken ofta inte är så nyanserade. Det är svart eller vitt, på eller av, glad eller arg. Särskilt om känslorna ska uttryckas i ord.

Att just de läsarna särskilt uppskattade möjligheten att kunna nyansera känslorna med symboler blev det mest glädjande för mig på det personliga planet.

Och jag kommer aldrig glömma mötet med en ung kvinna med autism som skulle testa kommentarsfältet och såg den ledsna gubben.

Hon: ”Men om du gör en sådan så tror jag att du sitter och gråter!”

Jag: ”Ja, det kanske jag gör.”

Hon: ”Men jag tror att du gråter över det jag har skrivit.”

Jag: ”Ja, det kanske jag gör.”

Hon: ”Så du menar att någon kan bli ledsen för det jag skriver?”

Läs också:
När pusselbitarna faller på plats
Ibland blir det precis som man tänkt sig

Det här är inlägg #056 i #blogg100.

Ibland blir det precis som man tänkt sig

Efter en vecka med nya kommentarsfältet på 8sidor.se så slår det mig vad som är skillnaden på våra kommentarer och många andra kommentarstrådar. Våra läare skriver inte för att briljera inför de andra kommentatorerna. De skriver för att de vill berätta vad de tycker. Som här, i all sin enkelhet. Jag kan inte annat än hålla med: Länk till artikel med kommentarer.

Det är nu lite drygt ett år sedan vi lanserade Kommentarsfält för alla på 8sidor.se.

Jo, vi hade jobbat länge med kommentarsfältet.

Vi hade gjort åtskilliga användartester. Byggt, testat, byggt om, byggt testat, byggt om.

Ändå var det så klart inte förrän kommentarsfältet var i drift på 8sidor.se som vi verkligen kunde veta om det verkligen var någon skillnad på vårt kommentarsfält och andra.

Redan tidigt blev det väldigt tydligt att våra läsare skriver vad de tycker.
Känslosymbolerna, som jag redan skrivit om, gör förstås att det är lättare att gå från att uttrycka en känsla till en åsikt som kommer direkt från hjärtat.

Vi får väldigt sällan den där typen av kommentarer som är långa uppsatser för att bevisa något för någon annan.

En annan sak som varit slående med kommentarerna är att vi får många frågor.

Frågorna blir ofta till artiklar i 8 Sidor, eller på 8sidor.se.

Som när vi fick flera frågor om varför man skjuter varg i Sverige.

Vi svarade så klart i kommentarsfältet, men bestämde oss också för att göra en längre artikel i tidningen om varför man skjuter varg.

Eller när vi fick frågan vad en strejk är. Då svarade både vi och andra läsare i kommentarsfältet men även där gjorde vi en artikel i tidningen där vi redde ut vad en strejk är och när man får strejka.

Men framför allt är det alltså slående att se hur kommentarerna så många gånger är rena uttryck för åsikter och känslor. Och efter att vi byggde om sajten för att designen skulle passa bättre ihop med kommentarsfältet märker vi också att fler och fler testar att kommentera och att fler och fler vågar skriva vad de tycker. Precis som vi hade tänkt.

Läs också: När pusselbitarna faller på plats

Det här är inlägg #045 i #blogg100.

Vårt behov av eftertanke och ansvaret att tolka information

Den mänskliga hjärnan är fantastisk.
Den har en enorm förmåga att anpassa sig till rådande situation.

Vid stress fattar vi snabba, kategoriska beslut, baserade på tidigare erfarenhet.
Vi blir mindre benägna att lyssna, reflektera, omvärdera vår ståndpunkt.
Vi har helt enkelt inte tid med det då.

Det är något vi behöver tänka på vid vår digitala kommunikation.
Att det ibland går väldigt, väldigt fort.

När jag började som chefredaktör för 8 Sidor blev mitt första möte med våra läsare en rejäl kulturkrock. Som den ”interaktivitetsivrare” (citat: Mikael Zackrisson) jag är, var det första jag gjorde självklart att be läsarna om synpunkter på tidningen.

Jag kom då direkt från Sveriges Radis Ekoredaktion där jag jobbade med sociala medier. En tweet ingen svarat på inom några minuter var en död tweet.
Här tog det två månader innan jag fick mitt första svar. Två månader!

Just behovet av eftertanke var sedan något vi byggde in i vårt kommentarsfältsprojekt bland annat genom stödfunktioner för att själv kunna kontrollera det du skrivit innan du publicerar din kommentar.
För utan eftertanke kan det gå riktigt, riktigt illa.

Det var något Justine Sacco, som skickade en obetänksam tweet fick erfara.
Fredrik Wass, som ligger bakom #blogg100, har reflekterat tänkvärt kring händelsen i texten Hur en enda tweet kan förstöra ett liv.

För det är en märklig maktförskjutning som skett här. Där makthavare som har resurser och en stab runt sig plötsligt slipper undan granskning för att de vet hur de ska hantera de nya kanalerna och väljer att publicera sina egna ord där, utan följdfrågor från pålästa journalister. Vi har tyvärr sett exempel på det flera gånger.

Medan någon som Justine Sacco får hela sitt liv förstört på grund av ett missriktat skämt.
Vi behöver veta mer om hur vi människor fungerar i stressade situationer och bygga in betänketid om vi ska kunna skapa meningsfulla samtal som för dialogen framåt i stället för cementerar den.

Jag rekommenderar starkt en titt på det här samtalet med Marcin de Kaminski från Bokmässan för två år sedan. Där pratar han, klokt som vanligt, om att ansvaret inte bara ligger hos den som publicerar information, utan även att den som tar emot information har ett ansvar för hur informationen tolkas, och ett ansvar att skaffa sig hela bilden.
Och att vi på något sätt kan behöva bygga in tid för den eftertanke vi människor behöver.

Marcin de Kaminski: Nätet och verkligheten – Föreläsning på Bokmässan 2013

Det här är inlägg #023 i #blogg100.