Publicerat

Balans

balettstång och fötter på tå, uppifrån. ”Stortå, lilltå, häl”, säger Rebecca innan hon pushar upp oss på tårna.

”Häpp!”

Ja, det låter så enkelt, men betyder att vi ska lägga över hela vikten på ena fotens tår, raka och långa. I balans.

Och så. Sakta ner igen.

”Stortå, lilltå, häl.”

För att stå stadigt i livet behöver vi oftast tre fasta punkter. På bara två vacklar vi. På en faller vi.

Det gäller bara att hitta de där fasta punkterna.

”Champagne, dans, smarta kvinnor”, tänker jag.

Det är när jag tappar en av de där det börjar vackla. Och då klarar jag inte heller att balansera mig upp på ett ben, sträckt och rakt.

”Champagne, dans, smarta kvinnor.”

Då är det ganska enkelt.

Häpp!

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #055 i #blogg100.

vinglas på ett bord

skor på dansgolv

Publicerat

16:48 

Men så plötsligt. Hör jag den.

Det kanske går fortare för de flesta andra.

Men för mig har det varit så fullt av plié och tendu och rumpan ner och revbenen in och handen framför armbågen och armbågen upp och första position och när jag precis tänker ”yes! Jag klarar det!” så är det andra position och då börjar knäna skrika.
Och vänsterfoten krampa.

Men nu hör jag den.
Och jag böjer och sträcker och böjer igen och nej, jag tänker faktiskt inte.

Den bara är där.

Musiken.

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #041 i #blogg100.

Publicerat

06:45

Rund lampkrona sprider ljus över en vägv där det står Entréhall. Intill finns en skylt där ddt står House pf Shapes. En klocka på väggen visar 06:45.

Det är de små orden som gör hela skillnaden. 

Det viktigaste är kanske inte alltid att veta varför, om, eller hur.

Ibland räcker det att veta att.

De små orden. De till synes obetydliga handlingarna. 

Att ställa klockan på 05:10 för att hinna kliva in här 06:45.

Fråga mig inte varför. Men jag vet att.

Läs också: MOJO? Jo? Jo!

Det här är inlägg #040 i #blogg100.

 

Publicerat

Superhjältar

”Batman!” ropar Rebecca.

Fast jag vet att hon inte riktigt ropar så.

Jag sträcker benet mot himlen, spikrakt, som för att flyga.

Fast jag vet att det inte är så.

Men med benet några decimeter från golvet i en omöjlig vinkel tänker jag att ingen annan vet vilka våra största segrar är. Ingen annan kan se våra modigaste handlingar. När vi tvingas flyga fast vi knappt vågar hoppa.

För vi är bara människor. Som hoppas, som lyfter, som faller. Som reser oss upp igen.

Superhjältar, helt enkelt.

Läs också: Första position

Det här är inlägg #038 i #blogg100.

Publicerat

Ett vackert som hoppar del två

”Se upp för avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.”

Nej, det är inte i hoppet man har fast mark under fötterna.
Det ligger i själva sakens natur.

Men någonstans där, i det svindlande, okända, bor också skrattet.

”A leap of faith”. I svenskan så praktiskt förpackat. ”Hopp.”

Det är inte lätt för en inbiten ordkramare att släppa taget om bokstäverna för att i stället hålla fast vid en balettstång. Det är inte okomplicerat att på housepasset acceptera att det inte hjälper hur mycket jag än tänker, fötterna kommer aldrig att röra sig i takt med musiken och åt vänster när de ska åt vänster och åt höger när de ska åt höger om jag inte slutar tänka på hur jag ska göra och bara gör.

På  jazzdansen ramlade jag hela tiden och slog mig. Hårt. Ända tills jag slängde mig mot golvet själv. Då vek det undan. Blev mjukt. Och jag landade tryggt. ”A leap of faith”. ”Hopp”.

Tack Anita för att du visade mig ett språk bortom orden.

Nej, det är verkligen inte skratt varje gång. Men det är det också.

Malin och Anita dricker champagne och skrattar.

Det här är inlägg #010 i #blogg100.

Läs också:
Ett vackert som hoppar