Publicerat

Yr, svettig, lycklig. 


Ni kanske har undrat.

Och jo. Visst är det en utmaning för precis hela kroppen.

”Magen in, rumpan ner, huvudet upp, blicken fram, dra upp knäna, tänk på utåtvridningen, armarna framför kroppen, STORA armar, spänn bältet över revbenen, axlarna ner. Höfterna fram mot spegeln.”

Och visst känns det i hela kroppen. Vader som värker, höfter som stärks.

Men det är i hjärnan det känns som mest. Och precis som i alla kärleksrelationer är det i mellanrummen det händer.

I början är det helt omöjligt att få tyst på den. Den där rösten som säger ”Det kommer aldrig att gå!” Så jag låter den hållas. När Rebecca ber oss släppa stången och skutta fram över golvet. Jag dunsar mest. När hon går åt höger och jag märker att mina fötter av någon anledning drar i väg åt vänster. När en arm som ska bak i någon slags protest åker fram.

För jag vet. Att i mellanrummen verkar tiden. Den kommer nog alltid att finnas där, men till slut låter musiken högre, fötterna lyfter över golvet, benen går åt det håll dit de ska. Så den hörs inte, den där rösten.

Det är alltid precis då hon hittar på något nytt, Rebecca. Men dans handlar väl just om det. Rörelse. Alltid lite, lite framåt.

Yr, svettig och lycklig. Tar jag mig an nästa mellanrum.

Läs också: 16:48

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Publicerat

 Alla ska dansa!

Ensemblen i Carmen Moves med Miriam Treichl i huvudrollen som Carmen.

Det har nog inte undgått någon att jag älskar publikmedverkan.

Den här gången var det dock min tur att få vara publik. Och medverkade.

Folkoperans senaste drag var att bjuda in publiken att testa operadans tillsammans med huvudpersonen, koreografen och några av dansarna ur ensemblen.

Så för några veckor sedan tog jag mig till mitt älskade dansställe, House of Shapes vid Hornstull, för att få sjunga och dansa tillsammans med Carmen och koreografen för Carmen Moves som går på Folkoperan just nu.

Och jo.

Känslan att se ett femtiotal personer dansa samma dans jag själv fått testa några veckor tidigare kändes i hela kroppen. Mäktigt.

Och när Carmen sjöng ”kärlek” från balkongen, över hela salongen, mindes mina stämband när vi sjöng precis så, tillsammans.

Vi fick faktiskt till och med testa kostymerna, om vi ville. Och det ville vi ju, förstås.

Läs också:
När pusselbitarna faller på plats
Superhjältar

Det här är inlägg #009 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Developé – hur saker och ting kan utvecklas

”Har ni tänkt på att armen består av tre delar? En del mellan axeln och armbågen, en mellan armbågen och handleden och så handen? Ni ska vrida översta delen bakåt. Mellandelen framåt. Och handen bara förlänger.”

Och så fortsätter det.

”Artikulera med foten! Sätt inte bara ned den på golvet. Veckla ut en del i taget. Developé! Utvecklas!”

Och jag tänker att det är just så vi går framåt.

Genom att dela upp saker i små, överblickbara delar. Att det är så all förändring sker.

Ingen klarar att bara ”skilja sig”, ”flytta”, eller ”byta jobb”. Kanske är det därför vi stannar. För att vi inte vet hur vi ska veckla ut den ena foten framför den andra i lagom små delar.

Och kanske är det just när vi inte lyckas bryta ner saker i tillräckligt delbara mängder som vi står kvar.

”Developé!” skriker Rebecca.

Och när vi precis just lärt oss det ropar hon ”Envelopé!” Veckla in.

Jo. Kanske gör vi saker ibland mer invecklade än de behöver vara.

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #004 i #blogg100 år 20016.

Publicerat

Det blir bara jobbigare

Jag ska erkänna en sak. Jag har stått där vid balettstången, kväll efter kväll.
Gjort precis som Rebecca säger. Tror jag. Men ändå.
Har jag undrat varför de som står bredvid mig svettas så. Vad som är så jobbigt.

Inte så att jag inte känt av baletten. Vissa dagar har träningsvärken varit av den arten att jag inte kan gå nästa dag. Jag har fått använda muskler jag inte ens visste att jag har. Men jag har inte blivit så där helt slut som efter ett cirkelgympass.

Nu förstår jag. I dag höll Rebecca fast mina höfter. Och när de inte får röra sig, men jag ändå ska leka Batman så förstår jag precis.

Ju mer man kan desto jobbigare blir det. Som med allt annat i livet.

Läs också: Superhjältar

Det här är inlägg #90 i #blogg100.

Publicerat

Vad fötterna minns

Ibland gör tiden sitt till, helt av sig själv.

Det går så fort, fort, fort, fort när house-musiken börjar och Malin visar oss där framme vid spegeln hur fötterna ska göra.

Jag glömmer aldrig första gången jag följde med Anita och dansade house.

Jag var bortkollrad redan efter de första stegen.
När de andra gick åt höger gick jag åt vänster.
Att snurra runt och göra saker åt andra hållet var helt enkelt omöjligt.

Men jag hängde i. Torsdag efter torsdag. Söndag efter söndag.

Och en vacker dag kunde jag gå åt höger samtidigt som de andra.
Och snurra runt och göra saker åt andra hållet.

Men de där hoppsastegen när man ska studsa och samtidigt sparka tån i golvet, de fick jag aldrig till. De fastnade aldrig. Malin visade om och om och om igen, långsamt, pedagogiskt, snabbt, inspirerande. Men det gick inte. Det var som att hjärnan protesterade och vägrade framföra informationen till fötterna. Den liksom stannade någonstans på mitten av kroppen och blev någon konstig vridning.

Sedan tog baletten över. Och house-stegen fick vila ett tag.
Närmare bestämt fem månader.

Men så i dag klev jag in där igen. När Malin konstaterade att ”det är inga nya här i dag, eller hur?” så kunde jag inte låta bli att säga ”Det var väldigt, väldigt länge sedan. Jag känner mig ny.”
”Ja, så kan man känna”, sa hon. Men jag såg hur hon log finurligt.

För sedan tog fötterna över. Och den här gången passerade märkligt nog informationen hela vägen ner genom kroppen. Studs, hopp, tå, studs, hopp tå.
Som om jag aldrig gjort annat.

Ibland hjälper det att sluta försöka tänka ut hur man ska göra. Bara släppa det.
Om så fem månader. För fötterna minns. Även det som hjärnan inte riktigt ville berätta.

Läs också: Ett vackert som hoppar del två

Det här är inlägg #82 i #blogg100.

Publicerat

Dansa — Pausa

Egentligen är de kanske inte så värst märkvärdiga i sig.
De där rörelserna vi gör vid balettstången, under Rebeccas vägledning.

Det är inte alltid i själva rörelsen saker händer. Lika ofta händer de i mellanrummen.

En lärare på en meditationskurs jag var på fick en fråga från en deltagare som tyckte att det inte hände någonting i meditationen. Att han liksom aldrig blev bättre på att meditera.

”Men hur är det på jobbet?” frågade läraren.
”Jo, bra.”
”Och hemma?”
”Jo, bra där också.”
”Och i dina relationer?”
”Jo, bra…”

Vi ser det inte alltid. Att det där som händer. I mellanrummen. Pauserna.
I sig är ett tecken på att vi rör oss åt rätt håll.
”Vrid ut, dra in, böj ner, sträck ut.” Och andas.

Läs också:
Ett vackert som hoppar del två
Superhjältar
Första position
Balans

Det här är inlägg #071 i #blogg100.

Publicerat

Andra position 

Det blir lätt så. Att nästa steg följer på det första.

Vi behöver inte alltid veta vart vi ska. Vi behöver bara veta åt vilket håll vi ska rikta fötterna.

Läs också: Första position

Det här är inlägg #069 i #blogg100.