Att våga säga som det är

I dag intervjuas jag på BTJ-bloggen.

Det krävs mod att skriva lättläst
För det är så.

Språk  är den bästa uppfinning vi människor kommit på för att försöka förstå varandra. Men det är också det bästa sätt vi har för att bygga murar, gömma oss. Låtsas säga något utan att egentligen säga särskilt mycket alls.

Att säga saker precis som de är kräver mod. Och en uppriktig ansats att faktiskt vilja förstå. Även om det betyder att vi måste ändra oss, byta perspektiv. Och se något exakt så som någon annan ser det för allra första gången. 

Läs också:

När pusselbitarna faller på plats

Jag har ändrat mig

Det här är inlägg #017 i #blogg100 år 2016. 

För mig har ord alltid handlat om att komma nära

Vi var sjutton år.
Vi delade allt.

Vi delade säng och telefonsvarare.
Trängdes i det lilla köket där min vän odlade potatis i pepparkaksburkar.
Ställde in teven i garderoben för att vinna en extra kvadratmeter i den trånga studentlägenheten.
Duschade i duschkabinen bredvid sängen. Men bara när inte den andra diskade.
Då kunde man bli skållad när vattnet blev för hett.

Någon gång stod det blommor och vin från någon beundrare i trapphuset,
vi delade solidariskt.
Men framför allt delade vi orden.
På det lilla köksbordet låg vårt block, där stort som smått avhandlades.
”Om jag inte är här när du vaknar är jag i skolan.”
”Och om jag inte är här när du vaknar är jag på krogen.”

Vi grälade i det där blocket.
Blev sams igen.
Hon stack till sjöss. Jag for till Stockholm.
Men vi återvände alltid till bokstäverna.
Ibland prydliga, sansande, eftertänksamma.
Ibland stora, spretiga, skrivna med så starka känslor att de rann ut på bordet.

Livet har stundtals placerat tusentals mil av jordklotet mellan oss.
Men vi har alltid mötts igen, i bokstäverna.
Ett skrynkligt vykort. En fullklottrad presentetikett.
Senare – ett mejl, ett blogginlägg. Som det här.

Jag har bara varit chefredaktör för den lättlästa nyhetstidningen 8 SIDOR i två månader.
Men att lära mig om lättläst har varit en del av min resa att lära mig om mig själv.

För mig har ord alltid handlat om att komma nära.
Varje människa som hamnat utanför ett pågående samtal, eller som älskat någon som slutar att kommunicera, känner till smärtan att bli utestängd, att inte få komma nära, förstå.

Att öva mig i att skriva lättläst har fått mig att om och om igen ställa frågan vad jag vill när jag skriver.

Vill jag verkligen släppa in dig i min värld, nå fram, få dig att förstå hur jag tänker?
Eller vill jag behålla makten? Veta mer än du och vägra att dela med mig? Skapa avstånd.
Är det ett medvetet val av myndigheter och forskare att skriva så folket inte förstår?

Min pappa brukade säga att jag skulle lära mig att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Att jag skulle välja mina ord för att bli förstådd.

Är vi beredda att göra det?
Vill vi nå fram?
Vill du?

Det här blogginlägget publicerades ursprungligen på Centrum för lättlästs blogg i en bloggstafett om Språk, makt och demokrati.

Här hittar du alla inlägg i stafetten.