Det var faktiskt hans idé.
Och när min son, uppväxt så långt från salt och klippor, ber sin mamma följa med och bada i havet på påskafton säger hon inte nej. Hennes hjärta slår lyckliga slag. Det dansar hela vägen till stranden. Ut på de vassa stenarna och ut i vattnet. Någonstans där börjar fötterna ganska snart domna bort och det bär emot att gå utåt i stället för att springa inåt.
Men. När det väl är gjort är det alldeles, alldeles underbart.
Läs också:
Mina älskade båtar
Havet
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.
