Jag var på en kurs på FOJO i Kalmar, med Britt-Marie Citron, som avslöjade Motalaskandalen.
Jag kunde i princip ingenting om ekonomi och redovisning.
Men när hon visade mig kommunens kontoplaner och hur allt hängde ihop, att kommunerna kan försöka dölja saker för medborgare och journalister hur mycket de vill genom att döpa dokument till obegripliga saker eller bokföra kostnader på fel konton, men att allting faktiskt finns bland de där siffrorna, att varje krona som betalats ut går att hitta där någonstans, var det som ”Sesam öppna dig” för mig.
Jag åkte hem till Norrtelje Tidning och började. Och jo, det är lite rörande att se de första trevande försöken. Hur jag gått igenom taxikvitton för 65 kronor.
Och helt ärligt har jag nog också granskat oproportionerligt många kanelbullar.
Men nästan direkt fick jag napp.
Och snart rullades en historia upp om kändisar och kommunala revisorer, politiker och tjänstemän, som fiskade kräftor och gick på musikal och drack champagne på skattebetalarnas bekostnad. Ibland till och med utan att de som var med visste vem som bjöd eller varför.
En kommunal vd som lät bolaget stå för notan för trevligheter för släkten när hans son just hade gift sig.
Krav på återbetalning ställdes från olika håll, och precis som det är i kommuner där alla känner varandra, blev det ofta i slutänden de som först hade kritiserat utsvävningarna högljuddast som visade sig ha mest att betala tillbaka.
En del blev förstås också väldigt arga på mig. Men aldrig läsarna. De bad att få veta mer.
Jag är en sån som sparar på allt. Jag har deklarationer till samtliga statsråd i Reinfeldts första regering i sovrummet. Lagboken med mina anteckningar från Jöken står alldeles intill. Och nånstans går det säkert att hitta underlag för alla kommunalråds pensioner i Norrtälje kommun under första halvan av 2000-talets första decennium.
Men jag vet ju att det finns mer. Och alla vi som jobbat med gräv vet precis varför det heter så. Besattheten. Som kan ta sig så spridda uttryck som att fastna i ett Excel-dokument med samtliga utbetalningar från ett konto i en myndighet till att rent handgripligen ge sig på kartonger med gamla handlingar.
För jag vet ju, att här någonstans, i det här förrådet finns mitt arkiv.
Och jo, till slut, äntligen, efter att ha baxat runt på 50 kartonger, med ungefär sånt här innehåll, hittade jag vad jag sökte:
Alldeles intill fanns också mappen med alla kontoutdrag från Nihab. Så klart.
Jag återkommer om själva innehållet i föreläsningen.
Det här var mer en första studie i metod.