Publicerat

 Alla ska dansa!

Ensemblen i Carmen Moves med Miriam Treichl i huvudrollen som Carmen.

Det har nog inte undgått någon att jag älskar publikmedverkan.

Den här gången var det dock min tur att få vara publik. Och medverkade.

Folkoperans senaste drag var att bjuda in publiken att testa operadans tillsammans med huvudpersonen, koreografen och några av dansarna ur ensemblen.

Så för några veckor sedan tog jag mig till mitt älskade dansställe, House of Shapes vid Hornstull, för att få sjunga och dansa tillsammans med Carmen och koreografen för Carmen Moves som går på Folkoperan just nu.

Och jo.

Känslan att se ett femtiotal personer dansa samma dans jag själv fått testa några veckor tidigare kändes i hela kroppen. Mäktigt.

Och när Carmen sjöng ”kärlek” från balkongen, över hela salongen, mindes mina stämband när vi sjöng precis så, tillsammans.

Vi fick faktiskt till och med testa kostymerna, om vi ville. Och det ville vi ju, förstås.

Läs också:
När pusselbitarna faller på plats
Superhjältar

Det här är inlägg #009 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Vad fötterna minns

Ibland gör tiden sitt till, helt av sig själv.

Det går så fort, fort, fort, fort när house-musiken börjar och Malin visar oss där framme vid spegeln hur fötterna ska göra.

Jag glömmer aldrig första gången jag följde med Anita och dansade house.

Jag var bortkollrad redan efter de första stegen.
När de andra gick åt höger gick jag åt vänster.
Att snurra runt och göra saker åt andra hållet var helt enkelt omöjligt.

Men jag hängde i. Torsdag efter torsdag. Söndag efter söndag.

Och en vacker dag kunde jag gå åt höger samtidigt som de andra.
Och snurra runt och göra saker åt andra hållet.

Men de där hoppsastegen när man ska studsa och samtidigt sparka tån i golvet, de fick jag aldrig till. De fastnade aldrig. Malin visade om och om och om igen, långsamt, pedagogiskt, snabbt, inspirerande. Men det gick inte. Det var som att hjärnan protesterade och vägrade framföra informationen till fötterna. Den liksom stannade någonstans på mitten av kroppen och blev någon konstig vridning.

Sedan tog baletten över. Och house-stegen fick vila ett tag.
Närmare bestämt fem månader.

Men så i dag klev jag in där igen. När Malin konstaterade att ”det är inga nya här i dag, eller hur?” så kunde jag inte låta bli att säga ”Det var väldigt, väldigt länge sedan. Jag känner mig ny.”
”Ja, så kan man känna”, sa hon. Men jag såg hur hon log finurligt.

För sedan tog fötterna över. Och den här gången passerade märkligt nog informationen hela vägen ner genom kroppen. Studs, hopp, tå, studs, hopp tå.
Som om jag aldrig gjort annat.

Ibland hjälper det att sluta försöka tänka ut hur man ska göra. Bara släppa det.
Om så fem månader. För fötterna minns. Även det som hjärnan inte riktigt ville berätta.

Läs också: Ett vackert som hoppar del två

Det här är inlägg #82 i #blogg100.

Publicerat

Dansa — Pausa

Egentligen är de kanske inte så värst märkvärdiga i sig.
De där rörelserna vi gör vid balettstången, under Rebeccas vägledning.

Det är inte alltid i själva rörelsen saker händer. Lika ofta händer de i mellanrummen.

En lärare på en meditationskurs jag var på fick en fråga från en deltagare som tyckte att det inte hände någonting i meditationen. Att han liksom aldrig blev bättre på att meditera.

”Men hur är det på jobbet?” frågade läraren.
”Jo, bra.”
”Och hemma?”
”Jo, bra där också.”
”Och i dina relationer?”
”Jo, bra…”

Vi ser det inte alltid. Att det där som händer. I mellanrummen. Pauserna.
I sig är ett tecken på att vi rör oss åt rätt håll.
”Vrid ut, dra in, böj ner, sträck ut.” Och andas.

Läs också:
Ett vackert som hoppar del två
Superhjältar
Första position
Balans

Det här är inlägg #071 i #blogg100.

Publicerat

Andra position 

Det blir lätt så. Att nästa steg följer på det första.

Vi behöver inte alltid veta vart vi ska. Vi behöver bara veta åt vilket håll vi ska rikta fötterna.

Läs också: Första position

Det här är inlägg #069 i #blogg100.

Publicerat

Ett vackert som hoppar del två

”Se upp för avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.”

Nej, det är inte i hoppet man har fast mark under fötterna.
Det ligger i själva sakens natur.

Men någonstans där, i det svindlande, okända, bor också skrattet.

”A leap of faith”. I svenskan så praktiskt förpackat. ”Hopp.”

Det är inte lätt för en inbiten ordkramare att släppa taget om bokstäverna för att i stället hålla fast vid en balettstång. Det är inte okomplicerat att på housepasset acceptera att det inte hjälper hur mycket jag än tänker, fötterna kommer aldrig att röra sig i takt med musiken och åt vänster när de ska åt vänster och åt höger när de ska åt höger om jag inte slutar tänka på hur jag ska göra och bara gör.

På  jazzdansen ramlade jag hela tiden och slog mig. Hårt. Ända tills jag slängde mig mot golvet själv. Då vek det undan. Blev mjukt. Och jag landade tryggt. ”A leap of faith”. ”Hopp”.

Tack Anita för att du visade mig ett språk bortom orden.

Nej, det är verkligen inte skratt varje gång. Men det är det också.

Malin och Anita dricker champagne och skrattar.

Det här är inlägg #010 i #blogg100.

Läs också:
Ett vackert som hoppar