Älskade, hatade kommentarsfält

http://twitter.com/#!/_Lemmiiin/status/113311817924755456

Kommentaren från @_Lemmiiin på Twitter kommer efter en timmes debatt på Publicistklubben om tidningarnas kommentarsfält.

Den träffar mig mitt i magen.

Å ena sidan så självklar och enkel. Å andra sidan visar den var vi hamnat idag.

Att de traditionella mediehusen, där jag tillbringat hela min vuxna arbetstid och alltför många av mina vakna timmar, faktiskt inte längre är en självklar plats för det demokratiska samtalet.
Att det går att helt välja bort traditionell journalistik och ändå delta i debatten.
Eller att du kanske till och med tvingas välja bort den för att kunna delta.

Nej, jag tycker inte att man kan jämställa kommentarer på nätet med tidningarnas insändarsidor.
Jag tycker att de kan jämställas med ett samtal och i ett sådant går det inte att skrika ”tyst!” åt sina meningsmotståndare, det gäller att lyssna, syna argumenten och försöka svara så att den andre förstår.

Självklart måste individer som citeras, anonymt eller med namn och bild, skyddas på olika sätt av den som publicerar citaten.

Jag är inte heller helt säker på att den debatt som pågår kring kommentarsfälten bara är av ondo. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har varit imponerande närvarande i debatten och min gamla kollega Björn Hedensjö vittnar om att ett ökat engagemang för kommentarerna på redaktionen höjer hela debattnivån. På Ekot, där jag jobbar just nu, är svarar ansvarig utgivare på frågor om publicistiska beslut och reportrarna deltar i samtalet, samtidigt som läsvärda kommentarer lyfts upp och presenteras i nyhetsflödet.

Men på pk-debatten igår blev det tyvärr alldeles för sorgligt tydligt att en del av oss journalister använder personer som ställer upp i tidningen som sköld, för att slippa kommentarer under sina artiklar, kommentarer som ibland ifrågasätter vårt arbete.

Och visst, kvinnliga skribenter får ta emot mer skit än vad som borde vara möjligt, jag har skrivit om det tidigare och Jack Werner lyfter det i det här viktiga, men sorgliga inlägget.

Men jag möter kvinnohat i min vardag också och även om det uttalade hatet är brutalare än det tysta hatet är det det sistnämnda som inverkat mest på mitt liv. Ett hat som inte ens går att bemöta.

Att stänga kommentarsfälten (nej, inget av mediehusen har i dagsläget sagt att de ska stänga helt, men i debatten i går framfördes just den ståndpunkten) av de anledningarna är visserligen ett gigantiskt nederlag för nättidningarna, som @zackrisson skriver.

Men framför allt är det att säga att ”om vi inte låter kvinnohat och allmän människofientlighet finnas i våra kommentarsfält så finns det inte”.

Nej, jag tycker inte att det bara är mediehusens angelägenhet om huruvida de vill ha kommentarsfält eller inte.
Jag har nämligen varken gett upp hoppet om den här branschen eller om mänskligheten.

Men jag vet faktiskt inte hur mycket tålamod jag har.

Uppdaterad: Precis i samma ögonblick som jag ska trycka på ”publicera” till det här inlägget skickar @zackrisson en länk till mig. Jag tycker ni ska läsa hans inlägg också:
http://zackrisson.net/2011/09/stadningen-utford-problemen-borta-eller/

Och @hans_g skrev om sina tankar efter gårdagens debatt här:
http://mediasplatter.se/publicistklubbens-debatt-om-nathat-och-censur/

Uppdaterad 2011-09-14: Nästan som vore det en tanke har diskussionen om den här bloggposten tagit fart inte i kommentarsfältet under det här inlägget, utan i en tråd på Google+. Lite spännande tycker jag.