Tillbakablickar. Min tid med orden. 

Svartvitt foto i brun ram. På bilden en ung Malin som ligger på mage på en gräsmatta med en bok framför sig.

Den här bilden står i mina föräldrars bokhylla.

Det var juni. 1992. Bohusläningens fotograf tog bilden av den skrivande gymnasieeleven som vunnit en uppsatstävling.

Jag minns inte varför jag inte hade punkjackan till. De brukade höra ihop, klänningen och jackan. Men det kanske inte blev tillräckligt somrigt då.

Jag fick en femma i svenska.
Fast vi så klart hade våra brottningsmatcher, jag och min lärare.

När hon sa att ”vad ni än gör, sluta aldrig era uppsatser med ett ‘slut'” så antog jag förstås utmaningen och byggde en story som enkom gick ut på att snyggt landa i ordet ”slut”.

En gång fick vi ett uppsatsämne där vi skulle utgå från några andra texter. En av texterna handlade om att ”det finns tre sorters flickor”. Avsikten var förstås att vi, en klass medvetna, engagerade humanisttjejer, skulle rasa, argumentera, debattera. Inte jag.
Jag skrev ett eldigt epos om att ”det finns tre sorters killar”.
Och la till en fjärde typ. ”De outsägligt vackra”.

Hon kunde inte göra annat än ge mig femma på den också.

Och uppsatstävlingen. Jag minns att jag tänkte att min text var för svår. Den var abstrakt, ganska sorglig och med ett slut jag inte själv riktigt styrde över. En sån text var det.

Men min lärare var stoltast i hela världen när hon räckte över det här:

Diplom. Texten lyder:  Diplom MALIN CRONA . uppnådde ett utmärkt resultat i uppsatstävlingen för gymnasister vt 1992 i praktiska etiska frågor och placerade sig som nr 1 bland samtliga deltagare i hela landet.

Jag tackade och tog emot. Sedan skålade vi i billigt bubbel i parken och tog studenten. Socialstyrelsen och Sveriges Akademikers nyheterhetsförbund skulle bara ha vetat.

Jag är glad att bilden står där i bokhyllan. Mamma är kanske gladast över att punkjackan inte fick vara med den dagen.

Men för mig blir den en påminnelse om att aldrig glömma tacksamheten över att jag har dem. Orden.

När jag låg där på gräsmattan den soliga junidagen 1992 visste jag förstås inte att jag skulle få ynnesten att ägna en stor del av mitt yrkesverksamma liv åt att fortsätta brottas, leka, utmana, förmedla, berätta, belysa, upplysa, undersöka, med hjälp av dem.

Men jag tror att om om den unga kvinnan på bilden hade vetat det så hade hon varit väldigt stolt.

Läs också:
Varför jag älskar de märkliga orden

Det här är inlägg #033 i #blogg100.

 

Att vara hos mamma

Egentligen börjar det redan när jag plockar fram resväskan.

Lägger fram de mjuka jeansen. Sköna tröjorna. Bekväma strumporna.

Någonstans där börjar hjärnan lägga av. Axlarna sjunka. Jag märker hur kroppen förbereder sig på att i några dagar slippa hela ansvaret. 

I början trodde jag att det var havsluften. Som gjorde att jag kunde sova dagar i sträck. När jag kom hem.

Nu vet jag bättre. Och jag vet att min mamma hade en sådan mamma.

Och jag undrar om mina barn också kommer komma till mig på påsken, med väskorna packade. Och börjar gäspa redan innan de kommit innanför dörren.

Mamma, mormor och jag på en klippa när jag var ett år.
Mamma. Mormor. Och jag.

Läs också: Att vara mamma 

Det här är inlägg #032 i #blogg100.

Jo, internet är söta kattbilder. Och massa smarta människor.

Grå kattunge med blå ögon i en turkos vågskål. Vågen visar 2402 gram.
Foto: Karin Johansson

I skrivande stund har gårdagens Facebook-inlägg om sonens matteläxa 137 kommentarer.

Min son har lärt sig så mycket på den här matteläxan.

Han har lärt sig att det finns olika vågar. Han har lärt sig att man kan väga olika saker. Han har lärt sig uppskatta ungefär hur mycket det är rimligt att olika saker väger. Han har lärt sig att det finns vågar som väger mat, brev, människor och väskor.

Och han har, med hjälp av en tipsare i Facebook-tråden tillverkat en egen våg av 1 dl vatten och en galge.

Galge med vattenpåse på ena sidan och en leksakshund på den andra.
Just den här leksakshunden väger ganska exakt 100 gram!

Men framför allt har han lärt sig att det finns jättemånga människor som är beredda att hjälpa till. Om man bara vågar ställa rätt fråga.

Och ett särskilt tack till Karin Johansson för den fina kattbilden!
Min son kan ha svårt att förstå sig på människor, vi är lite för ologiska för hans smak.

Katter däremot. Det vet man ju hur de fungerar. Och den här väger 2402 gram. Jag är extra glad att han faktiskt kunde säga ”den väger ungefär två och ett halvt kilo”.

Det där med att uppskatta, avrunda och formulera för att andra ska förstå är inte heller alltid hans bästa gren. Men den här katten hjälpte honom med det.

Tack. Tack. Och tack. 137 tack.

Läs också:
Att våga be om hjälp

Det här är inlägg #031 i #blogg100.

P.S. Och ja, just i dag har barnläkaren Hugo Lagercrantz utspel om att begränsa barns skärmtid  debatterats. Bland annat har Elza Dunkels skrivit klokt på SVT Opinion.
Jag avstår från att fördjupa mig i just den debatten just i dag.
Men tänker att det väl som så ofta handlar om det enkla.
Att sätta sig ned med sina barn. Och utforska tillsammans vad det går att använda skärmarna och allt som finns bakom dem till.
Varför, av alla svåra saker vi människor ska lära oss här i livet, tror vi att de skulle klara av just det alldeles själva?

På äventyr

Utsikt genom bussfönster. Bakom en åker skymtar hus och långt bort en skog.
Morgon.

I dag åkte jag och tolvåringen till Romme för en dags skidåkning.

Det var en grå, tidig morgon.

Men plötsligt, när vi åkt halvvägs, pekade han framåt och sa ”Mamma, ser du där framme? Inga moln!”

Och jag påmindes om hur mycket jag tycker om själva färden. Att titta ut genom ett tåg- eller bussfönster och fundera över alla de där liven som levs bakom väggarna i alla de där små husen. Jag tänker på alla drömmar, val, besvikelser, lyckliga stunder som utspelats där. Och på mina.

Och solen? Jodå, den följde med oss resten av dagen.

Jag och Mio med skidhjälmar.

Jag kom på att jag nog inte åkt utförsåkning sedan barnen kom, men efter ett tag börjar ju kroppen minnas hur man gör. Det är inte så dumt.

Och inte helt olikt balett. Så länge man har hyfsad koll på sitt eget center så brukar resten lösa sig av sig självt.

 

Solen på väg att gå ned utanför bussfönstret.
Hemväg.

Det här är inlägg #028 i #blogg100.

Att lyssna på bio

Några fler rader om slutpresentationen av Tillgänglig bio som jag var på i går.

Nu finns alltså tekniken på plats som gör det möjligt för alla att kunna ta del av syntolkning på bio.

Bilden visar tre appar för syntolkning. Apparna heter VoiceVision, SubTalk och MovieTalk.

VoiceVision, SubTalk och MovieTalk är några av de appar som kan användas för syntolkning av film.

Det finns redan flera appar att ladda ned i App Store eller Google Play som innehåller syntolkning och/eller uppläst textremsa, än så länge för ett visst antal filmer.

Så kallad fingerprint-teknologi märker upp ljudet och gör att appen känner igen var i filmen du är. Den skiljer också ut bioljudet från störande ljud i omgivningen.

Det går alltså lika bra att lyssna på syntolkningen om du ser filmen på bio eller hemma.

Tidigare var många med synnedsättning eller lässvårigheter hänvisade till särskilda föreställningar med syntolkning. Nu kommer betydligt fler filmer bli tillgängliga.

Och ja, jag kan förstås ha synpunkter på att man lanserar fem appar (det finns två till färdiga appar, BioHjälpen, som bara finns i Google Play och Subtalk, som jag inte lyckades ladda ned), i stället för att släppa dem längs resans gång och testa vilken som funkar bäst för flest. Det kan göra det svårt att hitta appen man söker efter. Å andra sidan visar det också på att det också går att utveckla fler appar, med de funktioner som funkar bäst för en viss målgrupp. Det känns kanske inte som ett modernt ”Design-för-alla”-tänk, men å andra sidan låser man inte in sig i en lösning som ska funka för alla.

Läs också:

Att tänka lite större tankar

Det här är inlägg #026 i #blogg100.

Att tänka lite större tankar

På väg hem från Filmhuset och slutpresentationen av projektet Tillgänglig bio tänker jag att det viktigaste förstås inte är lösningarna.

Det är att vi förstår att vi människor är olika. Men behöver samma saker.

Därför är jag glad att priset Guldtolken delades ut för första gången i dag.

Det går till den som gjort den bästa syntolkningen av en film. Och jag har sällan sett en så glad och rörd pristagare som Per Lagergren från Ljudlager.

Per Lagergren visar ett diplom det står Guldtolken på. Hans fru Pia-Lena Krischel var med på prisutdelningen.

Per Lagergren tog emot priset Guldtolken. Han kom till prisutdelningen tillsammans med sin fru Pia-Lena Krischel från Synskadades Riksförbund. 

Ungefär samtidigt som priset delas ut dyker en artikel om otillgängliga bilder på Twitter upp i mitt flöde.

Jag kan erkänna att jag inte alltid är bäst i klassen. Inte ens jag som jobbar med tillgänglighet tänker alltid på alla i allt jag gör.

Men jag blir ändå lika glad varje gång jag blir påmind. För det handlar om möten. Om vilka vi har för ögonen i det vi gör. Och där tror jag att vi alla har hjälp av att bli påminda om hur olika men samtidigt lika vi människor är.

Detta är inlägg #025 i #blogg100.

När pusselbitarna faller på plats

I dag är det exakt två år sedan Axel Andén skrev på Medievärlden för första gången om Kommentarsfält för alla.

Jag minns hur jag och Mikael Zackrisson då fortfarande nog tyckte att projektet faktiskt var lite galet. Att vi inte hade någon aning om hur det skulle gå. Om det skulle gå.

Strax före jul sa en av mina danslärare mitt i det omöjliga jazzdanspasset: ”Om bara några fasta pusselbitar är på plats så kommer det som verkar rörigt däremellan att falla på plats också.” Inget kunde vara mer talande för vårt projekt.

Många brukar fråga hur Kommentarsfält för alla skiljer sig från andra kommentarsfunktioner. Den stora skillnaden är att det är framtaget tillsammans med användarna och att vi har fokuserat på dem som har svårast att uttrycka sig. Att vi i varje val vi gjort alltid prioriterat att det ska vara enkelt att bidra.

Men den där dagen när vi träffade Axel för intervjun hade vi faktiskt ingen aning.
Då fanns inga pusselbitar på plats än. Axel började prata om något som kallades emojis. Några dagar senare skrev Emanuel Karlsten en krönika i DN om de glada gubbarna.

Och det visade sig vara just precis vad våra läsare önskade sig. Men de ville inte ha för många symboler att välja mellan. Och de ville att symbolerna tydligt skulle uttrycka olika känslor. I exakt känsloordning. Så de skulle veta hur känslorna ska sorteras.

På de initiala skisserna hade vi en massa tummar upp och tummar ned överallt tills det inte längre gick att veta om man hade gillat att någon hade gillat att någon hade ogillat att den hade gillat något. Så vi fick rensa och städa. Överlag är det kanske det vi lärt oss mest. Att plocka bort pusselbitar. Eller, som Matylda Mcilvenny, som är skapare till alla fina symboler i kommentarsfältet, skrev i sitt blogginlägg Making the news accessible for all när hon senare var med och byggde om hela 8sidor.se: ”Delete, delete, delete.”

Men känslosymbolerna blev den pusselbit vi höll fast vid. Vi bestämde oss också tidigt för att ge känslosymbolerna precis samma tyngd som om man skriver vad man tycker med ord. Det viktiga är att människor ska känna att de kan uttrycka sin åsikt.

Skärmavbild 2015-03-22 kl. 13.41.02Och, jo, trots att vi kanske inte trott det hela tiden, så visade det sig att det faktiskt gick. För två veckor sedan fick till och med 8 Sidor pris för hur vi arbetar tillsammans med våra läsare, där Kommentarsfält för alla är en central del.

Om vi tycker att pusselbitarna föll på plats?

Egentligen är väl det viktigaste svaret på det att så många av 8 Sidors läsare skriver kommentarer. Det hjälper 8 Sidor att bli bättre. Vi gör allt fler artiklar baserade på läsarnas frågor. Ofta lär vi oss själva något längs vägen också.

Strax före årsskiftet lanserade vi också en helt ny version av 8sidor.se, som vi valde att bygga som en fortsättning på kommentarsfältsprojektet. Och även om det projektet innehöll ännu fler lösa pusselbitar där inte alla sitter där de ska riktigt än så har faktiskt antalet kommentarer ökat med flera tusen procent sedan vi byggde om sajten.

Så, jo, jag antar att vi gjort något rätt i alla fall.

Läs också:
Ett år med Alla Väljare

Detta är inlägg #022 i #blogg100.

My life as a Super Model

Man har bråttom på morgonen. Barnens grejer ska packas och lämnas lite här och där.

Man skyndar sig i väg till läkaren. Tar på sig något i farten, något bekvämt, snabbt, som funkar att köra bil i. Hittar till och med glasögonen efter någon kvarts letande och svärande.

Man kör barn, lämnar saker, hinner i tid till läkaren och känner att morgonens projekt nog blev ganska lyckat ändå.

Och på väg ut från läkaren blir jag haffad av en reporter och fotograf från Mitt i Täby som ska göra ett uppslag om vårmodet.

Och i någon slags kollegial anda ställer jag upp.

Reportern: ”För det syns ju att du tänker på hur du matchar och dina skor är så våriga. Hur tänkte du när du valde dem?”

Boven i dramat.

Och först berättar jag precis som det är.
Att jag bara skulle lämna barnen och åka till läkaren och faktiskt inte tänkte alls.
Att jag skäms lite för att jag inte ens hade närvaro att plocka fram två olika sockor dagen till ära, jag som ändå är chefredaktör för en tidning som valde att göra halva Sverigeuppslaget på Nathea och hennes syster och #rockasockorna.

Men sedan tänker jag ”men vad fan, det är ju inte det hon vill ha”. Och så berättar jag om min längtan efter att gruset ska sopas bort, om höga klackar, om dans och färg. Hon lyckas till och med ställa frågan var skorna är köpta och det fattar ju jag att ”Barcelona” låter spännande även om det inte finns så mycket mer att säga om det.

Så då berättar jag att jag började dansa house ungefär samtidigt som jag köpte skorna och det hör ju egentligen inte ihop på något sätt, men vad gör man inte för en kollega?

Hon blir så klart väldigt nöjd. Men hon skulle bara veta.

Det är inte så att det saknas material för ett uppslag om vårskor hemma hos mig.

Ibland råkar man nog bara träffa på precis rätt person på helt fel plats.

Läs också:
Gott nytt år – vad är väl en bal på slottet?

Detta är inlägg #0020 i #blogg100.

Att vara mamma

Det var inte mitt hjärta du tog.
Det var ditt redan innan jag visste att du fanns.

Det var inte mina armar du tog.
De fanns där för att bära dig.

Det var inte min tid du tog.
Mina andetag kan inte fyllas utan din luft.

Det var min hud.
Det var den du tog.

Det finns inte längre någonting mellan mig och världen.
Och jag kan inte alltid skydda dig från den.

Läs också:
När drömmar väl slår in, är de drömmar då?

Det här är inlägg #018 i #blogg100.