Ibland gör tiden sitt till, helt av sig själv.
Det går så fort, fort, fort, fort när house-musiken börjar och Malin visar oss där framme vid spegeln hur fötterna ska göra.
Jag glömmer aldrig första gången jag följde med Anita och dansade house.
Jag var bortkollrad redan efter de första stegen.
När de andra gick åt höger gick jag åt vänster.
Att snurra runt och göra saker åt andra hållet var helt enkelt omöjligt.
Men jag hängde i. Torsdag efter torsdag. Söndag efter söndag.
Och en vacker dag kunde jag gå åt höger samtidigt som de andra.
Och snurra runt och göra saker åt andra hållet.
Men de där hoppsastegen när man ska studsa och samtidigt sparka tån i golvet, de fick jag aldrig till. De fastnade aldrig. Malin visade om och om och om igen, långsamt, pedagogiskt, snabbt, inspirerande. Men det gick inte. Det var som att hjärnan protesterade och vägrade framföra informationen till fötterna. Den liksom stannade någonstans på mitten av kroppen och blev någon konstig vridning.
Sedan tog baletten över. Och house-stegen fick vila ett tag.
Närmare bestämt fem månader.
Men så i dag klev jag in där igen. När Malin konstaterade att ”det är inga nya här i dag, eller hur?” så kunde jag inte låta bli att säga ”Det var väldigt, väldigt länge sedan. Jag känner mig ny.”
”Ja, så kan man känna”, sa hon. Men jag såg hur hon log finurligt.
För sedan tog fötterna över. Och den här gången passerade märkligt nog informationen hela vägen ner genom kroppen. Studs, hopp, tå, studs, hopp tå.
Som om jag aldrig gjort annat.
Ibland hjälper det att sluta försöka tänka ut hur man ska göra. Bara släppa det.
Om så fem månader. För fötterna minns. Även det som hjärnan inte riktigt ville berätta.
Läs också: Ett vackert som hoppar del två
Det här är inlägg #82 i #blogg100.