I dag åkte jag och tolvåringen till Romme för en dags skidåkning.
Det var en grå, tidig morgon.
Men plötsligt, när vi åkt halvvägs, pekade han framåt och sa ”Mamma, ser du där framme? Inga moln!”
Och jag påmindes om hur mycket jag tycker om själva färden. Att titta ut genom ett tåg- eller bussfönster och fundera över alla de där liven som levs bakom väggarna i alla de där små husen. Jag tänker på alla drömmar, val, besvikelser, lyckliga stunder som utspelats där. Och på mina.
Och solen? Jodå, den följde med oss resten av dagen.
Jag kom på att jag nog inte åkt utförsåkning sedan barnen kom, men efter ett tag börjar ju kroppen minnas hur man gör. Det är inte så dumt.
Och inte helt olikt balett. Så länge man har hyfsad koll på sitt eget center så brukar resten lösa sig av sig självt.
Det här är inlägg #028 i #blogg100.