Man har bråttom på morgonen. Barnens grejer ska packas och lämnas lite här och där.
Man skyndar sig i väg till läkaren. Tar på sig något i farten, något bekvämt, snabbt, som funkar att köra bil i. Hittar till och med glasögonen efter någon kvarts letande och svärande.
Man kör barn, lämnar saker, hinner i tid till läkaren och känner att morgonens projekt nog blev ganska lyckat ändå.
Och på väg ut från läkaren blir jag haffad av en reporter och fotograf från Mitt i Täby som ska göra ett uppslag om vårmodet.
Och i någon slags kollegial anda ställer jag upp.
Reportern: ”För det syns ju att du tänker på hur du matchar och dina skor är så våriga. Hur tänkte du när du valde dem?”
Boven i dramat.
Och först berättar jag precis som det är.
Att jag bara skulle lämna barnen och åka till läkaren och faktiskt inte tänkte alls.
Att jag skäms lite för att jag inte ens hade närvaro att plocka fram två olika sockor dagen till ära, jag som ändå är chefredaktör för en tidning som valde att göra halva Sverigeuppslaget på Nathea och hennes syster och #rockasockorna.
Men sedan tänker jag ”men vad fan, det är ju inte det hon vill ha”. Och så berättar jag om min längtan efter att gruset ska sopas bort, om höga klackar, om dans och färg. Hon lyckas till och med ställa frågan var skorna är köpta och det fattar ju jag att ”Barcelona” låter spännande även om det inte finns så mycket mer att säga om det.
Så då berättar jag att jag började dansa house ungefär samtidigt som jag köpte skorna och det hör ju egentligen inte ihop på något sätt, men vad gör man inte för en kollega?
Hon blir så klart väldigt nöjd. Men hon skulle bara veta.
Det är inte så att det saknas material för ett uppslag om vårskor hemma hos mig.
Ibland råkar man nog bara träffa på precis rätt person på helt fel plats.
Läs också:
Gott nytt år – vad är väl en bal på slottet?
Detta är inlägg #0020 i #blogg100.
Hahaha! Reporten blev nöjd, det var ju hennes uppdrag 🙂