Precis när man just tänkt ge upp. När det faktiskt inte finns mer ork kvar. När allt gummi på däcken varit slut alldeles för länge redan och fälgarna gnisslar mot asfalten.
När tårarna grävt djupa fåror i kinderna, när rösten börjat vissna.
Precis just då. Kommer det ett brev.
Och det står inte ”Väl kämpat! Samhället vill tacka dig för att du slåss för ditt barns bästa. Vi förstår att det sliter på dig, vi förstår att det ofta känns som att tala för döva öron. Det här är ett erkännande för alla dina sömnlösa nätter, alla timmar i möten, vid tangentbordet, i telefonen. Det här är ett tack för att du aldrig ger upp om ditt barn.”
Men det står ‘Vi beslutar att förlänga insatsen.’ Och tårarna börjar rinna igen.
Tårar av lättnad där all stress rinner ur mig. Jag unnar mig det, en liten stund. Innan jag måste kavla upp ärmarna för att ge mig in i nästa strid.
Läs också: Ibland blir jag tyst
Det här är inlägg #097 i #blogg100.
Så skönt!