Egentligen börjar det redan när jag plockar fram resväskan.
Lägger fram de mjuka jeansen. Sköna tröjorna. Bekväma strumporna.
Någonstans där börjar hjärnan lägga av. Axlarna sjunka. Jag märker hur kroppen förbereder sig på att i några dagar slippa hela ansvaret.
I början trodde jag att det var havsluften. Som gjorde att jag kunde sova dagar i sträck. När jag kom hem.
Nu vet jag bättre. Och jag vet att min mamma hade en sådan mamma.
Och jag undrar om mina barn också kommer komma till mig på påsken, med väskorna packade. Och börjar gäspa redan innan de kommit innanför dörren.
Läs också: Att vara mamma
Det här är inlägg #032 i #blogg100.