Jag kommer aldrig att förstå

Ni ringer mig från båten. Ni är hos er pappa i dag.
”Grattis på mors dag”. Det är vad ni vill.
Och jag blir så glad. Ni hör det. Och jag ser framför mig hur du, som är tonåring om en vecka och redan har börjat tycka jag är jobbig och pinsam, ändå ler. För att jag blir så glad.

Jag har älskat er från första stund. Det bara var så.
Men jag kommer aldrig förstå. Den gränslösa kärlek ni visar mig.
Hur ni älskar att få mig att skratta.
Hur ni bubblar över för att få berätta något som hände i skolan i dag.
Hur ni väljer den största och längsta och vackraste maskrosen av dem alla och plockar den och ger den till mig.
Hur i kan planera i veckor inför min födelsedag och gör presenter till mig i slöjden.
Hur ni modigt går in i bokhandeln strax före jul för att välja något ni tror jag tycker om.
Hur ni alltid står bakom mig, på min sida.
Hur ni började skriva till politikerna som ville lägga ned min arbetsplats.
”De får inte göra så mamma!”
Hur ni står ut med mig också de dagar då jag är trött och grinig och bara tjatar på att ni inte plockar upp efter er, att ni ska duscha och ta på er rena kläder och borsta tänderna och packa jympapåsen och komma ihåg nycklarna, mobiltelefonen och busskortet.
Hur ni kommer till mig för att berätta när det hänt något ni tycker är jobbigt.
Hur ni ber mig om hjälp när det är något ni inte klarar, inte förstår.

Nej, jag kommer aldrig att förstå det. Hur det gick till att jag får vara just er mamma.
Hur det går till att ni, som jag älskar så mycket, visar mig så mycket kärlek.

Läs också: Att vara mamma

Det här är inlägg #092 i #blogg100.