Saker som gjort mig glad i veckan – vecka 46

Den här veckan började med de gamla grekerna och slutade med att Sofia Mirjamsdotter kallade mitt blogginlägg för ”måsteläsning” hos Same Same but Different.

Jag utnämner härmed den gångna veckan till en bra vecka.

Och visst är jag stolt över att arbeta på en arbetsplats som blir utnämnd till bästa mediesajt av Internetworld, jag vet ju vilket hårt jobb som ligger bakom. Samtidigt blev twitterflödet från #topp100 nästan ironiskt stundtals med tweets i form av ”ja, vi klättrade tre placeringar från 72 till 69, nästa år är vi bland topp 20!” Men glädje ska aldrig förtas av andras glädje så jag valde att le och ändå njuta av allas grattisrop till sig själva och alla andra, samtidigt som Abbes pappa levererade den träffsäkraste, och varmaste, parodin på DN:s vindsvåningstext. Det var en slump, som nästan kändes som en tanke.

Jag är också stolt över att jobba i ett företag med två vd:ar som verkligen vill försöka förstå vad som händer och är imponerad över redaktör Cecilia Djurbergs arbete med att försöka snappa upp allt som skrivs om Medieormen, eller Journalistik 3.0, som Mats Svegfors och Cilla Benkös bloggbok också heter. Inget undgår hennes skarpa öga och här samlar hon det som skrivs om Medieormen just nu. Tagga med #medieormen på Twitter, mejla henne, eller svara i något kommentarsfält någonstans. Hon ser er!

Jag hoppade dock till när jag såg Cilla Benkö twittra: ”Strålande med alla inlägg om Medieormen. Även om vad den innebär för journalistrollen. Glöm inte att bidra till boken inte bara Twitter.”

För mig är det aldrig viktigast var samtalet förs utan att det förs. Men så såg jag Joakim Jardenbergs blogginlägg om just detta och insåg att man faktiskt kan se det på olika sätt. Det vore intressant att veta vad ni tycker, är det viktigast med en livlig diskussion även om den spretar så att alla inte kan följa den, eller finns det ett så stort värde i att samla en diskussion på ett ställe att det kan vara värt att tappa några trådar på vägen?
Eller är det så att det ena inte utesluter det andra?

Diskussionen om framtidens journalistik är just nu slingrig och ett av många inlägg som gjort mig extra, extra glad i veckan är Anna Loverus inlägg ”Är jag en tredje generationens journalist?” just för att hon visar på att tillsammans blir vi bäst. Att varken ny eller gammal kunskap är något att förkasta, men att vi måste släppa in varandra och lära oss av varandra. Hon skriver också det mycket kloka inlägget ”Publiken har tagit plats på allvar” där hon ställer mediehusens verklighet lite på huvudet, hon har hela tiden funnits där, på nätet, nu börjar vi andra hitta dit. Det är verkligen på tiden.
Hon frågar också ”visst måste man få vara ung och dum ibland också, eller?” och ja!!!! vill jag svara. Den gamla världsbilden där trovärdig = tråkig gäller inte längre.
Och Anna, nej, vad du och dina vänner än gör, sluta inte posta festbilder på Facebook!
Ingen annan ska få slå i er vad det innebär att vara vuxen. Det är nu vi har möjlighet att leva sannare än någonsin och inga pr-konsulter i världen ska få ta ifrån oss det sanna samtalet om vad det innebär att växa upp. Okej?

Jag har insett att alla inte alltid kan skriva om precis allting, jag hör till dem som ibland behöver tid för att orden ska hinna ifatt det jag upplever, men jag tror ändå att vi alla mår så mycket bättre om vi kan lära av varandra, inte bara när vi är lyckade och framgångsrika, utan också av allt det där jobbiga ett liv också innebär. Sjukdom, död, krossat hjärta, barn som mår dåligt, misslyckanden privat och på jobbet. Just när vi känner oss som ensammast och tror att det bara är just vi som har det så. Tidigare har vi vänt oss till litteraturen. Det gör vi fortfarande. Men det bästa stöd jag har funnit i mina svartaste stunder har jag hittat på nätet. Tänk om jag hade bloggat när jag var tolv! Jag tror mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut då.

Anders Sporring skriver att han tycker att det ska finnas en skillnad mellan bloggare och journalister, att journalister beskriver fakta, medan bloggare kan föra debatten framåt.

Mathias Eriksson skriver att han tror på samtalet som metod och att just public service kan fylla en viktig roll som redaktören,  som skapar intensitet kring sina noder.

Axel Andén citerar Mats Svegfors: ”Ingen som gjort en sådan här bok kommer att vilja skriva en traditionell bok igen”. Det visar på hur viktigt det är att våga prova. Vi kan prata och prata och prata om bloggar och sociala medier och nätets fördelar. Men vi måste prova på det som redskap också, rent handgripligen, för att begripa.

Nu saknar jag bara inlägg om hur vi ska göra framtiden möjlig. Särskilt saknar jag dem vars språk jag inte själv pratar, men som gör allt det jag älskar i dag möjligt. Kulturnytt slår i sitt inslag om Journalistik 3.0 fast att: ”Medieutvecklingen bör inte styras av dem som knackar kod, utan förstås av dem som producerar innehåll.”
Jag hoppas att de orden får någon av just er som knakar kod, att vilja hugga tag i ormens svans, för varför inte, som vi hittills har gjort alldeles utmärkt, föra det samtalet tillsammans?

Och om någon nu, mot all förmodan, fortfarande inte förstått vad vi ska med allt det nya till så läs då Sofia Mirjamsdotters inlägg om det. Här är kommentarer i alla fall överflödiga.

Om man biter sig själv i svansen tillräckligt länge ömsar ormen skinn

När jag gick ut gymnasiet valde jag att plugga teoretisk filosofi vid Göteborgs Universitet.

Jag skulle fortfarande råda alla att börja just där, med de gamla grekerna. Men att jag valde just teoretisk filosofi hade så klart andra orsaker än att jag trodde att jag skulle få stor nytta av de kunskaperna längre fram i min karriär. Dem av er som känner mig vet att jag behöver en rejäl uppförsbacke för att kunna springa riktigt fort. När man har 4,9 i snittbetyg och kommer in på journalisthögskolan lätt som en plätt så känns det liksom inte som en tillräckligt stor utmaning. Till filosofistudierna var det lottning. Alltså det självklart svåraste för mig att komma in på. Sagt och gjort.

Varför jag börjar här? Jag vill helt enkelt försöka säga att vissa saker får ta tid. En del är noggrant uttänkta, andra verkar mest styras av slumpen.

Men aldrig har jag varit gladare för att hålla min Sokrates i handen än i dag. Aldrig har jag varit gladare för att jag lever just här, just nu. Precis som Sokrates så tror jag nämligen att det är i dialogen vi blir till. Det är i det ständigt pågående samtal som förs nu som vi kan förstå vår samtid och se till att vår framtid blir bättre.

I dag presenterar Mats Svegfors och Cilla Benkö, Sveriges Radios vd:ar, sin bloggbok Journalistik 3.0, med underrubriken ”Medieormen ömsar skinn”. Ni hittar också dit via http://sverigesradio.se/medieormen och kan förhoppningsvis följa twitterkommentarer som taggas med #medieormen.

Den är inte det sista kapitlet i den här diskussionen, men där finns en genuin önskan att försöka föra det pågående samtalet framåt, dels genom att titta bakåt, dels genom att försöka blicka framåt. Men också genom att försöka hitta ord för det vi upplever i dag.

Sveriges Radio har inte en helt klockren historia när det gäller inställningen till nätet och det som händer där idag.

När Mats Svegfors tillträdde som vd för Sveriges Radio sa han i en intervju med Svenska Dagbladet att: ”Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.”

Det ledde till ett visst uppror bland svenska bloggare och Brunchrapporten bjöd in Sofia Mirjamsdotter, aka Mymlan, för att coacha Mats Svegfors.

Det har hänt en del sedan dess.

I Aristoteles anda hoppas jag att det samtal som förs på nätet i dag, den processjournalistik vi ser födas i samklang med de nakna berättelserna om livet som det är, gör att vi i framtiden kan se varandra som de processer en människa är, i stället för produkter. Att vi dömer en människa inte utifrån vad hon har gjort utan för vad hon har potential att göra.

Att vi inte stirrar oss blinda på var samtalet förs, utan att det förs. Som den diskussion på Twitter jag deltog i huruvida vi pratar för mycket om sociala medier i sociala medier som började som ett vanligt samtal där jag satt på tåget till Örebro. Snart rörde det sig kring det som utgör stommen för det här blogginlägget, ett sätt att förstå vår samtid med hjälp av dåtidens tänkare. Jag illustrerar det med de här tweetsen, mellan mig och moderaternas chef för nya medier, Martin Karlsson. Som ni ser var det fler inblandade i samtalet, som rörde sig mellan det triviala och det eviga, men där det ändå utkristalliserades en tanke värd att bära vidare.

Som alltid när ny teknik tänjer gränserna för vad vi kan göra och hur vi kan mötas behövs vägvisare in i den nya tiden. Otaliga är de redaktioner och företag som anställt ”sociala medier-redaktörer”, jag och Martin Karlsson är två vitt skilda exempel på detta.

Och jag tror att det är just det som behövs när gammalt möter nytt. Översättare. Den ”helande länken”. Björn Lilja resonerar klokt om detta på sin blogg Rund kvadrat. Också det frukten av ett samtal som rörde sig mellan det triviala och det djupt mänskliga, med stora tankar nedtecknade i all hast på en servett. Med samtalet som drivkraft. Med tack till Sokrates. Eller, som Mathias Eriksson skriver på L´editör: ”Tänka högt tillsammans”.

Hur vi skapar Demokrati 3.0

Det jag själv gärna skulle vilja läsa mer om i Journalistik 3.0 är tankar om skillnaden mellan ”fritt” och ”gratis” på nätet. Jag är övertygad om att Svegfors/Benkö har mycket att tillföra i den diskussionen och distinktionen.

Jag hoppas också att diskussionen kring de lagar och regler som omgärdar Public Service i dag, och ibland utgör ett hinder för att kunna göra verklighet av framtidens journalistik, inte bara blir en fråga för Sveriges Radio, SVT och UR, utan även engagerar andra som gärna vill se visionen bli verklighet.

Och plötsligt, här och nu, när jag sitter vid min dator och läser slutkapitlet i Journalistik 3.0 går det upp för mig att jag inte längre uppfattar klyftan som den mellan ”gammelmedia” och bloggarna utan att vi nu snarare tillsammans börjat oroa oss för dem som inte alls är med i samtalet, oavsett om det sker på nätet eller någon annanstans.

En insikt om att om vi ska skapa Demokrati 3.0 så måste vi överbrygga det gapet och bjuda in alla så de känner sig välkomna.

Att på allvar förstå det Mats Svegfors och Cilla Benkö beskriver här om det maktskifte som redan ägt rum:

Alexander Bard drar det till sin spets i sin föreläsning Det nya digitala klassamhället och förklarar Sverigedemokraternas framgångar genom lika delar utanförskap och en historiebeskrivning som inte längre är relevant.

Jag håller dock inte med Mats Svegfors och Cilla Benkö om beskrivningen att ”Den publicistiska fattigdom som fortfarande präglar den svenska bloggosfären kan ge bilden av att de sociala medierna och deras påverkan på journalistiken är något som tillhör framtiden” utan känner att det samtalet i allra högsta grad är levande, hos bland annat Sofia Mirjamsdotter, Joakim Jardenberg, Fredrik Strömberg, Anders Mildner, Thomas Mattsson, Emanuel Karlsten och otaliga samtalspartners på Twitter, Facebook, och i andra rum där man kanske normalt inte letar efter framtiden.

Och även om jag förstås, som så många andra, älskar Same Same but Different och kanske då framför allt den dymanik som stundtals finns där, i det gemensamma skapandet, så skulle jag gärna se att Björn Hedensjö, redaktionschef för DN.se, återupptog sin kortvariga blogg, Guy Number Three. Eller åtminstone svarade på några av de frågor som ställs i Journalistik 3.0.

Journalist 3.0

En sak vi kan vara säkra på är dock att även om journalister kommer att behövas i framtiden för att med ett skickligt hantverkande bearbeta den information vi står mitt uppe i så kommer vi i allt högre utsträckning få finna oss i att bli recenserade direkt. Mikael Pettersson, som var redaktör för sociala medier hos SVT under valet, sammanfattar det i sin bloggpost om de granskade granskarna. Den tidigare radiomedarbetaren Staffan Dopping realtidsrecenserade Sveriges Radios arbete med Mona Sahlins avgång på Twitter och satte i sitt blogginlägg ganska tydligt fingret på vad som händer om vi stirrar oss blinda på de distributionssammanhang vi tidigare förknippats med.

Journalister kommer inte heller att ha någon egenrätt på att skipa rättvisa för svikna medborgare och konsumenter, om detta skriver Anders Mildner under rubriken Var och en sin egen Sverker. Och vi kommer även fortsättningsvis fundera över vilka vi är och vad vi gör.

Mats Svegfors och Cilla Benkös text är inte på något sätt färdig. Men den ger onekligen tuggmotstånd och innehåller tillräckligt många referenser för vara något jag kommer att gå tillbaka till i mina egna funderingar om framtiden.

De har lånat Mikael Wiehes ”När ormen ömsar skinn” som illustration för det som sker nu. Om gamla sanningar som rasar, murar som faller samman. Och när jag hör:
”Du längtar till en ordning som inte längre finns. Det är så det brukar kännas när ormen ömsar skinn” och reflekterar över vad som berör mig mest i den förändring som sker just nu så är det frågan om subjektiv kontra objektiv, neutral kontra personlig, faktabaserad kontra känsloupplevt som är den där jag oftast kör fast.

Tidigare stod kontrasterna mellan Ekots sakliga nyhetsuppläsare och kvällstidningarnas svarta rubriker. I dag kan jag känna att många blogginlägg, skrivna av människor som själva berörs av olika beslut och maktspel, berör mig mer än inslag och artiklar med ”case”, hur proffsiga bilderna än må vara och hur rättstavade texterna än är.

Den fråga jag just nu söker svar på, för egen del, är: kan vi vara äkta i ett framtida samhälle, tillika medielandskap, utan att våga berätta om oss själva, skriva vår historia samtidigt som den sker, och inte bara berätta om våra lyckade stunder och framgångar?

Får vi ett bättre samhälle när den som fattar ett beslut fakiskt själv kan ta reda på hur den som berörs av beslutet berörs, utan att det filtreras genom media?

Själv hör jag till de klassiskt skolade journalisterna som fått lära mig att göra skillnad på don och person. Men jag är inte riktigt säker på att det är vad jag vill lära dem som utbildas till journalister i dag, utan tror snarare att vi har allt att vinna på att visa upp oss som de mångfacetterade människor vi är.

Och låt mig påminna om detta; Den semantiska webben som idé och sökmotorernas intåg i våra liv till trots så kommer den goda redaktören alltid att vara navet, om hon så är anställd på ett stort mediebolag eller skriver på sin egen blogg eller Facebooksida. Människan och hennes äkta tankar.
Eller, som det kan gå när Linda googlar på ”jag hann inte”.

Samtal pågår

Mitt allra starkaste intryck av årets Almedalsvecka var det samtal som pågick. Hur radiosändningarna med Thomas Nordegren fick bli hur långa som helst, så länge det fanns något att säga och att regeln inte drogs ned precis när det brände till som mest.

Jag fascinerades också över att en del av det journalistiska samtalet bytte plats, från de traditionella arenorna till nya mötesplatser.

I december möts vi igen, jag, Mikael Pettersson, som var social medieredaktör för SVT under valet och Brit Stakston, mediekonsult, som var redaktör för Politik 2.0 och den som tillsammans med Joakim Jardenberg ledde Sociala Medieakutens frukostsamtal om partierna i de sociala medierna under Almedalsveckan.

För det som aldrig upphör att fascinera mig är att när vi kikar i backspegeln så kan vi ana att vi inte står på samma plats som när vi åkte. Och att det som gjort förflyttningen möjlig är just samtalet, som förhoppningsvis aldrig tar slut.

De vemodiga

Ve de modiga! De som utan att tveka kastar sig ut, gör det rätta.
De vemodiga däremot, mina vänner. Det är där vi ska finna dem kring vilka striden ska stå.
De som aldrig visste vad som var det rätta men som var tvungna att välja ändå. Och dömdes därefter.

Kanske kan du höra dem nu, kanske inte.

Avgöranden

Det finns ögonblick som glider dig ur händerna. Det är alltid de som var de vackraste. För i efterhand kan du fylla dem med precis vad du vill.

Kanske var det det som avgjorde allt, kanske inte.

Saker som gjort mig glad i veckan

Ibland snubblar man över länkar eller människor som gör en lite extra glad. För att de håller med. För att de säger emot. För att de sätter saker i ett sammanhang. För att de bryr sig.

Den här veckan har varit extra kryddad med sådana möten. Alla fantastiska samtal kan jag ännu inte sammanfatta här, men länkarna vill jag så klart dela med mig av.

En av de saker som gjorde mig glad i början av veckan var den här texten hos Medievärlden, av folkpartisten Birgitta Ohlsson. Som en av få politiker gör hon samma analys av partiernas agerande under valet som många utomstående gjort tidigare.

”Politikernas viktigaste läxa inför 2014 års val bör vara att det är budskapet – inte Twitter – som avgör”, skriver hon och konstaterar också att partierna måste bli bättre på dialog.
Ja, vi har hört det förr, men det är intressant att höra en politiker säga det själv.

En annan sak som gjorde mig glad var Alexander Bards föreläsning om ”hydran” Internet från IDG:S konferens Security World tidigare i höstas, som publicerades hos UR Samtiden. Jag skulle bara kika in lite och fastnade redan när han helt avfärdade stenåldern, järnåldern och bronsåldern som relevanta för historiebeskrivningen år 2010.
”Hur många av er här jobbar i en fabrik?” som han frågar publiken.
Hans analys av det han kallar ”konsumentariatet” är också ett intressant inspel i debatten om Sverigedemokraternas framgång i valet. Om den håller eller inte? Titta själv och avgör!

Och i går blev jag så klart lite extra glad över Joakim Jardenbergs kommentar apropå mitt inlägg tidigare i veckan om fack och etiketter. Jag tycker att han hamnar ganska nära det jag letar efter när han försöker hitta skillnaden mellan ”kategorier” och ”etiketter”, eller ”taggar” och att vi många gånger gör misstaget att blanda ihop dem.

Och så länge vi kan lägga till och dra ifrån taggar utan att helheten egentligen ändras nämnvärt ser jag inte några större problem med att använda dem för att beskriva det nuvarande flödet.

”Seglare” är en relevant tagg på mig på sommaren, medan ”svampplockare” funkar bättre på hösten. ”Mamma” är en bra tagg att använda när jag presenterar mig för läraren eller läkaren för att beskriva min relation till barnet de ska ha i sin vård.

Men det är när vissa anser att vissa taggar per automatik utesluter andra som jag blir förbannad. Det är då jag slår bakut och försöker trassla mig ur. Ja, självklart finns det taggar som kolliderar rent logiskt. Det är svårt att vara ”hungrig” och ”mätt” på samma gång. Men tyvärr är det sällan logik som avgör vilka taggar som anses kunna användas på samma gång, utan urgamla tankar om kategorier och boxar.

Och att frågan berör mig så starkt är nog för att just där börjar den gränsa till den djupare mänskliga frågan, som ibland hugger till som en tagg i hjärtat. Den om ”Får jag vara med?

Malin i en liten ask

Anna Loverus skriver ett tänkvärt blogginlägg hon kallar ”Farliga fack och etiketter?

Mymlan skrev också klokt i ämnet i somras när hon gästbloggade på TV4:s Sommarbloggarna.

Jag har några gånger försökt diskutera frågan på Twitter, alltid med kloka inspel och uppslag från andra att fundera vidare kring.

Nu tänkte jag berätta hur jag tänker, i mer än 140 tecken på en gång:

Jag föddes i Göteborg 1973.

Med två x-kromosomer tilldelades jag etiketten ”flicka”. Redan som barn försökte jag ta mig ur den, protesterade mot de begränsningar andra människor lade in i den. Inte prata högt, inte ta för mycket plats, inte självklart bjudas in att bygga kojor och klättra i träd.

Helt befängt, visst, men så såg min omgivning då på personer som tilldelats min etikett.

Andra gånger i livet har jag krampaktigt klistrat fast etiketter på mig själv, som om jag skulle försvinna om etiketten ramlade av. Just ”journalist”-etiketten, som Anna Loverus skriver om, var en sådan. När jag födde barn stönade jag i princip fram mellan värkarna: ”jag är egentligen journalist, jag gör bara det här på min fritid”.

Ju mer tiden går desto mer tycker jag att etiketter och olika fack jag placerats i har begränsat mig.

Jag slår bakut och får panik om någon vill kalla mig ”expert” (men jag tackar ändå Joakim Jardenberg för att han i en av ovan nämnda twittersamtal gav mig öppningen att kalla mig ”specialist”. För det beskriver snarare att jag kan någonting än att jag är någonting. Eller ännu hellre ”speciell”. Och som sådan etikettlös).

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad etiketterna ska vara bra till, mer än att avgränsa människor. ”Det här gör hon. Det här gör hon inte”. Och själv älskar jag när jag får mina förutfattade meningar om en människa krossade. För förutfattade meningar har vi. Jag minns hur jag en hel bröllopsmiddag betedde mig ovanligt reserverat mot en av gästerna vid vårt bord. Jag chockades över mitt beteende och inte förrän senare på kvällen insåg jag att hon till utseendet var nästan en kopia av en person jag mött tidigare i mitt liv som det visat sig att jag inte kunde lita på. De som möter mig bär förstås med sig liknande historier. Och i något slags försök att skydda oss själva från ytterligare skada, eller i någon slags hopplös tro att vi kan lära oss något av livet så stoppar vi in människor i fack, ger dem etiketter så vi ska veta hur vi ska handskas med situationen.

Jag är nog benägen att tycka att det är mer spännande att leva naken, genuint nyfiken på andra, med risken att då och då åka på en smäll. Men med möjligheten att se tillvaron ur ytterligare ett nytt perspektiv. Därmed inte sagt att jag lyckas, eller att jag ens är konsekvent. Det hör liksom till.

Alexander Bard pratar om att vi i framtiden kommer lämna individen bakom oss och att vi istället alla kommer att vara ”divider”. (Ytterligare en etikett, jag vet, men jag anser inte att ord är meningslösa utan för oss framåt, mot det vi egentligen menar, även om det kan vara snårigt på vägen ibland.)

Man kan säga att det är en etikett för den etikettlösa människan. Där vi utan problem rör oss mellan olika spelplaner utan att ifrågasättas. Där vi skapar tillsammans och det inte är viktigare vem som gjort något än det blir gjort. Som när åttaåringen kommer hem efter en helg hos farmor och är så glad för att kusinen spelat klart några nivåer i hans spel. Så det är gjort.

Jag kommer på mig själv med att allt oftare presentera mig med min Twitteradress, Twitter.com/MalinCrona.

För där är jag just precis allting på en gång. Jag är journalist, mamma, maka, vän, kollega, sminknörd.

Men man kan lika gärna bara säga att jag skriver, tänker, sjunger, tröstar, kramar, diskuterar, lyssnar, lär, trånar, tipsar, letar, hittar.

Som folk är mest.

Och samtidigt, och just därför, i allra högsta grad speciell.

P.S. Jag har långt ifrån tänkt klart. Jag behöver fler tankar i ämnet, skriv en kommentar, ett blogginlägg, en tweet! Men jag tänker också mycket på buddhismens tomhetsbegrepp. Om hur det vi ser inte är det som är för att vi försöker fixera en verklighet som är omöjlig att fixera. Att våra etiketter och stämplar gör att vi inte kan se verkligheten för vad den är, utan att lägga ett värderande filter över. Och hur vi som människor ändå kan navigera i vår tillvaro. Som sagt, fortsättning följer.

Vem är vi utan Facebook?

En av mina favoritbloggare postar ett inlägg där hon skriver vad hon röstat på i valet.
”Jag pratar aldrig partipolitik i bloggen, men idag redovisar jag vart min röst går.”
Sedan fortsätter hon skriva om läppstift och hudkrämer, i sann Lipglossbitch-anda.

Hon är långt ifrån ensam. Hela valet har jag kunnat följa hur mina vänner och deras vänner vridit och vänt på hur de ska rösta i valet. Hur de kommit fram till sitt beslut, som också meddelas efter valet.
Den stora skillnaden mot valet 2006 är att jag den här gången har kunnat följa så många fler på vägen till valurnan. Mina flöden på Facebook och Twitter har fullkomligen svämmat över av ”nu har jag röstat på…”

Anders Mildner konstaterar samma sak i dagens Svd och jag var själv med och pratade om nätengagemanget i Valet med Nordegren i går.

Förra fredagen, som i skrivande stund känns ganska fjärran, var vi ett hundratal twittervänner som träffades för att äta och dricka tillsammans. Där vid ett bord, diskuterade vi hur man skulle grunda sitt beslut; ideologi, pragmatik, taktikröstning, personröstning, hur den egna ekonomin skulle påverkas?

Jag kommer aldrig glömma den vackra slutsats vi kom fram till, att vårt sätt att så ivrigt ta till oss de nya medierna handlar om att vi inte tycker att vi är hela själva, utan att vi vill bli till genom varandra.

Att jag bloggar, twittrar, Facebookar, samtalar, för att jag faktiskt inte vill ha en färdig åsikt, utan forma den tillsammans med andra.

Vi kan fortfarande läsa de mest häpnadsväckande texter om Facebook och bloggar som något nästan väsenskilt från annan social samvaro.

Visst kan vi leende känna igen oss i vissa av raderna och ibland är det väl mysigt att tro att just vi som använder sociala medier förstått någonting som andra inte begriper.

Men i ärlighetens namn, är det någon som verkligen anser att jag inte borde använda telefon, mejl och tåg utan cykla till mina vänner på västkusten istället så fort jag ville dem något? Det skulle inte hinna bli så många kloka samtal då.

Och det är just det enda som har ändrats. Möjligheten till fler kloka samtal på samma gång. Och därmed hela världen.

Uppdaterat 23/9:
Det här blogginlägget hade lika gärna kunnat heta ”Vem är vi utan varandra?”. I går eftermiddag förde jag just ett sådant här samtal med några Twittervänner, om hur vi behöver varandras tankar, att vi inte är hela utan andra. Mymlan postade då en tidigare länk från sin blogg som säger det så vackert. Hur nya sätt att mötas ger oss nya sätt att bry oss. Jag tycker det hör hemma här.

”Får jag vara med?”

Jag kommer allt oftare på mig med att tänka: ”tänk om jag hade haft xxx när jag var 16” eller ”tänk om yyy hade funnits när jag pluggade”.

Nej, jag vill inte vara 16 igen, jag är glad att studietiden är över.

Men om jag bara…

Sedan jag började twittra har jag nästan aldrig känt mig ensam. Jag kan komma på mig själv med att stå på en överfull buss och le, på väg mot ett möte med någon som jag bara träffat genom 140 tecken långa statusuppdateringar.

Förr kunde jag känna mig så ensam bland många. Som om jag inte hörde till.

Nätet ger oss oanade möjligheter att träffas, att samlas. Ett upprop på Facebook kan inom kort samla tusentals människor. Några ord om näringsintag på Twitter och en minut senare har vi lunchsällskap.

Men jag har också upplevt den andra sidan. Det där som sticker till i magen, när det känns som att ingen svarar på just det jag skriver, eller när jag inte vågar fråga om jag får vara med och leka.

Mitt vuxna jag tänker logiskt att ”de som brukar svara på den typen av statusuppdateringar är säkert bara i något möte, långt från datorn med avstängd telefon”, eller: ”Det är klart de inte tycker du är knäpp, varför skulle de tycka det?”

Men känslan gnager och trots att jag inser att det är helt fantastiskt att kunna Gowalla för spontana möten på krogen när man pluggat klart för dagen finns också risken att många känner att de inte får vara med och leka. Kanske för att de inte förstår spelreglerna, eller tror att de inte är välkomna. Men kanske också för att vi inte ser dem när de på sitt sätt frågar: ”Får jag vara med?”