Malin Crona

7 december 2010. Wikileaks grundare Julian Assange grips i London. Twitterflödet under hashtaggen #wikileaks förvandlas från en ständigt porlande flod till ett störtregn. Det är omöjligt att hinna läsa allt som skrivs. Men tidigt utkristalliseras ändå en ilska. Mot att allt händer på samma gång.

Tidigare den dagen har både Mastercard och Visa beslutat att stänga av betalningsmöjligheterna till Wikileaks. Helgen dessförinnan avslutade en schweizisk bank Assanges konto, betalningstjänsten PayPal stoppade möjligheten att föra över pengar till Wikileaks och många bloggare protesterade genom att avsluta sina PayPal-konton.

Senare skå väl Mastercard som Visa utsättas för hackningsförsök och fler företag, bland annat Apple,  ta avstånd från Wikileaks.

Och det är lätt att tänka, som Michael Zackrisson på Veckans Affärer, att ”Världens första cyberkrig är här”.

En vecka senare, börjar ett annat samtal på Twitter. Johanna Koljonen inser plötsligt i diskussionerna om anklagelserna mot Assange att hon har en ”sex by surprise”-erfarenhet. För länge sedan. Nu väller minnen fram. Det går några dagar och på torsdagen berättar Sofia Mirjamsdotter om sina erfarenheter. Snart flödar samtalet på Twitter om att det är dags att prata om de här händelserna. Sex i gråzonen mot övergrepp, där man ville, men sa nej, men inte blev lyssnad på, eller där man helt enkelt inte vågade säga nej, av olika orsaker. Av rädsla för att bli utesluten ur gemenskapen. Av rädsla för att bli av med ett jobb. Av rädsla att bli missförstådd. Eller helt enkelt för att vi inte har något bra språk för det här, för det som länge varit våra hemligheter.

Under torsdagen fullkomligen exploderar mitt svenska twitterflöde av berättelser, kvinnor, men också män, som vill #prataomdet.

Och det hör ihop. Wikileaks som strippar stater på sina hemligheter. Kvinnor som berättar och när övergreppen inte längre är hemliga har de skett. Då måste vi prata om dem. Vi ser maktstrukturer som faller sönder. Wikileaks kan bara ses som ett hot av regeringar världen över så länge strukturerna bygger på hemligheter. Hemligheter som delas av maktens män. För de är oftast män. Och när hemligheter inte längre är hemliga rasar de imperium de är byggda på. Och ironiskt nog är det möjligt att Wikileaks som organisation går samma öde till mötes, av samma anledningar.

Som Vargas Llosa uttrycker sig: ”Om allt tas fram i ljuset. Om alla former av förtrolighet, av enskildhet, försvinner – förstår jag inte hur en stat ska kunna fungera.”

Som den filosof jag i grunden är tänker jag: ”definiera ta fram i ljuset”. ”Definiera förtrolighet.” ”Definiera enskildhet.” Och kanske framför allt: ”definiera stat.”

Ja, det kanske är så. Att det är det första nätkriget vi beskådar. Och att det första som går förlorat i det är våra hemligheter.

Vilka som är de största förlorarna återstår naturligtvis att se. Samtalet kan leda precis vart som helst.
Att hemligheter röjs behöver inte innebära att det som kommer fram i ljuset är sanningar.

Och så tänker jag: ”definiera sanningar”. Att det vi idag kallar sanningar definitivt inte behöver vara det imorgon. Eller sättet vi tar oss fram till dem.

Kan det vara så att paradigmet står att finna just här? Att vi lämnar en tid när vi publicerade sådant vi ansåg var sanningar, när det var arbetsmaterialet som var hemligstämplat? Att vi i framtiden kommer att publicera inte det vi tror oss veta utan det vi vill ha svar på?

Att det är därför traditionell media står handfallen, väl analyserat av Anders Mildner i texten ”Mekanismerna bakom #prataomdet”.

Jag kan ju bara spekulera i vem som kommer att ha makten då, även om jag tidigare talat mig varm för tjejernas och nördarnas revansch, att de har ett försprång här för att de tar samtalet och dialogen på allvar, att de faktiskt vill föra det framåt, för sakens skull, inte för att vara den som just sa det smartaste.

Vissa kommer kanske aldrig att förstå det. Att jag inte skriver det här för att jag tror att jag är smart utan av precis motsatt anledning. Att jag tror att det finns väldigt många smarta människor som kan hjälpa mig att tänka vidare.

Hur kan en stat se ut utan hemligheter? Hur länge kommer nätkriget att fortgå, om det nu är ett sådant vi ser, och vad kommer mer att utmanas, utöver våra hemligheter, sanningar och i vissa fall privilegier?

Jag vill gärna citera Valerie Solanas här: ”kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap.”

Är det här någonstans vi kan börja ana Demokrati 3.0?

Den här veckan började med de gamla grekerna och slutade med att Sofia Mirjamsdotter kallade mitt blogginlägg för ”måsteläsning” hos Same Same but Different.

Jag utnämner härmed den gångna veckan till en bra vecka.

Och visst är jag stolt över att arbeta på en arbetsplats som blir utnämnd till bästa mediesajt av Internetworld, jag vet ju vilket hårt jobb som ligger bakom. Samtidigt blev twitterflödet från #topp100 nästan ironiskt stundtals med tweets i form av ”ja, vi klättrade tre placeringar från 72 till 69, nästa år är vi bland topp 20!” Men glädje ska aldrig förtas av andras glädje så jag valde att le och ändå njuta av allas grattisrop till sig själva och alla andra, samtidigt som Abbes pappa levererade den träffsäkraste, och varmaste, parodin på DN:s vindsvåningstext. Det var en slump, som nästan kändes som en tanke.

Jag är också stolt över att jobba i ett företag med två vd:ar som verkligen vill försöka förstå vad som händer och är imponerad över redaktör Cecilia Djurbergs arbete med att försöka snappa upp allt som skrivs om Medieormen, eller Journalistik 3.0, som Mats Svegfors och Cilla Benkös bloggbok också heter. Inget undgår hennes skarpa öga och här samlar hon det som skrivs om Medieormen just nu. Tagga med #medieormen på Twitter, mejla henne, eller svara i något kommentarsfält någonstans. Hon ser er!

Jag hoppade dock till när jag såg Cilla Benkö twittra: ”Strålande med alla inlägg om Medieormen. Även om vad den innebär för journalistrollen. Glöm inte att bidra till boken inte bara Twitter.”

För mig är det aldrig viktigast var samtalet förs utan att det förs. Men så såg jag Joakim Jardenbergs blogginlägg om just detta och insåg att man faktiskt kan se det på olika sätt. Det vore intressant att veta vad ni tycker, är det viktigast med en livlig diskussion även om den spretar så att alla inte kan följa den, eller finns det ett så stort värde i att samla en diskussion på ett ställe att det kan vara värt att tappa några trådar på vägen?
Eller är det så att det ena inte utesluter det andra?

Diskussionen om framtidens journalistik är just nu slingrig och ett av många inlägg som gjort mig extra, extra glad i veckan är Anna Loverus inlägg ”Är jag en tredje generationens journalist?” just för att hon visar på att tillsammans blir vi bäst. Att varken ny eller gammal kunskap är något att förkasta, men att vi måste släppa in varandra och lära oss av varandra. Hon skriver också det mycket kloka inlägget ”Publiken har tagit plats på allvar” där hon ställer mediehusens verklighet lite på huvudet, hon har hela tiden funnits där, på nätet, nu börjar vi andra hitta dit. Det är verkligen på tiden.
Hon frågar också ”visst måste man få vara ung och dum ibland också, eller?” och ja!!!! vill jag svara. Den gamla världsbilden där trovärdig = tråkig gäller inte längre.
Och Anna, nej, vad du och dina vänner än gör, sluta inte posta festbilder på Facebook!
Ingen annan ska få slå i er vad det innebär att vara vuxen. Det är nu vi har möjlighet att leva sannare än någonsin och inga pr-konsulter i världen ska få ta ifrån oss det sanna samtalet om vad det innebär att växa upp. Okej?

Jag har insett att alla inte alltid kan skriva om precis allting, jag hör till dem som ibland behöver tid för att orden ska hinna ifatt det jag upplever, men jag tror ändå att vi alla mår så mycket bättre om vi kan lära av varandra, inte bara när vi är lyckade och framgångsrika, utan också av allt det där jobbiga ett liv också innebär. Sjukdom, död, krossat hjärta, barn som mår dåligt, misslyckanden privat och på jobbet. Just när vi känner oss som ensammast och tror att det bara är just vi som har det så. Tidigare har vi vänt oss till litteraturen. Det gör vi fortfarande. Men det bästa stöd jag har funnit i mina svartaste stunder har jag hittat på nätet. Tänk om jag hade bloggat när jag var tolv! Jag tror mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut då.

Anders Sporring skriver att han tycker att det ska finnas en skillnad mellan bloggare och journalister, att journalister beskriver fakta, medan bloggare kan föra debatten framåt.

Mathias Eriksson skriver att han tror på samtalet som metod och att just public service kan fylla en viktig roll som redaktören,  som skapar intensitet kring sina noder.

Axel Andén citerar Mats Svegfors: ”Ingen som gjort en sådan här bok kommer att vilja skriva en traditionell bok igen”. Det visar på hur viktigt det är att våga prova. Vi kan prata och prata och prata om bloggar och sociala medier och nätets fördelar. Men vi måste prova på det som redskap också, rent handgripligen, för att begripa.

Nu saknar jag bara inlägg om hur vi ska göra framtiden möjlig. Särskilt saknar jag dem vars språk jag inte själv pratar, men som gör allt det jag älskar i dag möjligt. Kulturnytt slår i sitt inslag om Journalistik 3.0 fast att: ”Medieutvecklingen bör inte styras av dem som knackar kod, utan förstås av dem som producerar innehåll.”
Jag hoppas att de orden får någon av just er som knakar kod, att vilja hugga tag i ormens svans, för varför inte, som vi hittills har gjort alldeles utmärkt, föra det samtalet tillsammans?

Och om någon nu, mot all förmodan, fortfarande inte förstått vad vi ska med allt det nya till så läs då Sofia Mirjamsdotters inlägg om det. Här är kommentarer i alla fall överflödiga.

När jag gick ut gymnasiet valde jag att plugga teoretisk filosofi vid Göteborgs Universitet.

Jag skulle fortfarande råda alla att börja just där, med de gamla grekerna. Men att jag valde just teoretisk filosofi hade så klart andra orsaker än att jag trodde att jag skulle få stor nytta av de kunskaperna längre fram i min karriär. Dem av er som känner mig vet att jag behöver en rejäl uppförsbacke för att kunna springa riktigt fort. När man har 4,9 i snittbetyg och kommer in på journalisthögskolan lätt som en plätt så känns det liksom inte som en tillräckligt stor utmaning. Till filosofistudierna var det lottning. Alltså det självklart svåraste för mig att komma in på. Sagt och gjort.

Varför jag börjar här? Jag vill helt enkelt försöka säga att vissa saker får ta tid. En del är noggrant uttänkta, andra verkar mest styras av slumpen.

Men aldrig har jag varit gladare för att hålla min Sokrates i handen än i dag. Aldrig har jag varit gladare för att jag lever just här, just nu. Precis som Sokrates så tror jag nämligen att det är i dialogen vi blir till. Det är i det ständigt pågående samtal som förs nu som vi kan förstå vår samtid och se till att vår framtid blir bättre.

I dag presenterar Mats Svegfors och Cilla Benkö, Sveriges Radios vd:ar, sin bloggbok Journalistik 3.0, med underrubriken ”Medieormen ömsar skinn”. Ni hittar också dit via http://sverigesradio.se/medieormen och kan förhoppningsvis följa twitterkommentarer som taggas med #medieormen.

Den är inte det sista kapitlet i den här diskussionen, men där finns en genuin önskan att försöka föra det pågående samtalet framåt, dels genom att titta bakåt, dels genom att försöka blicka framåt. Men också genom att försöka hitta ord för det vi upplever i dag.

Sveriges Radio har inte en helt klockren historia när det gäller inställningen till nätet och det som händer där idag.

När Mats Svegfors tillträdde som vd för Sveriges Radio sa han i en intervju med Svenska Dagbladet att: ”Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.”

Det ledde till ett visst uppror bland svenska bloggare och Brunchrapporten bjöd in Sofia Mirjamsdotter, aka Mymlan, för att coacha Mats Svegfors.

Det har hänt en del sedan dess.

I Aristoteles anda hoppas jag att det samtal som förs på nätet i dag, den processjournalistik vi ser födas i samklang med de nakna berättelserna om livet som det är, gör att vi i framtiden kan se varandra som de processer en människa är, i stället för produkter. Att vi dömer en människa inte utifrån vad hon har gjort utan för vad hon har potential att göra.

Att vi inte stirrar oss blinda på var samtalet förs, utan att det förs. Som den diskussion på Twitter jag deltog i huruvida vi pratar för mycket om sociala medier i sociala medier som började som ett vanligt samtal där jag satt på tåget till Örebro. Snart rörde det sig kring det som utgör stommen för det här blogginlägget, ett sätt att förstå vår samtid med hjälp av dåtidens tänkare. Jag illustrerar det med de här tweetsen, mellan mig och moderaternas chef för nya medier, Martin Karlsson. Som ni ser var det fler inblandade i samtalet, som rörde sig mellan det triviala och det eviga, men där det ändå utkristalliserades en tanke värd att bära vidare.

Som alltid när ny teknik tänjer gränserna för vad vi kan göra och hur vi kan mötas behövs vägvisare in i den nya tiden. Otaliga är de redaktioner och företag som anställt ”sociala medier-redaktörer”, jag och Martin Karlsson är två vitt skilda exempel på detta.

Och jag tror att det är just det som behövs när gammalt möter nytt. Översättare. Den ”helande länken”. Björn Lilja resonerar klokt om detta på sin blogg Rund kvadrat. Också det frukten av ett samtal som rörde sig mellan det triviala och det djupt mänskliga, med stora tankar nedtecknade i all hast på en servett. Med samtalet som drivkraft. Med tack till Sokrates. Eller, som Mathias Eriksson skriver på L´editör: ”Tänka högt tillsammans”.

Hur vi skapar Demokrati 3.0

Det jag själv gärna skulle vilja läsa mer om i Journalistik 3.0 är tankar om skillnaden mellan ”fritt” och ”gratis” på nätet. Jag är övertygad om att Svegfors/Benkö har mycket att tillföra i den diskussionen och distinktionen.

Jag hoppas också att diskussionen kring de lagar och regler som omgärdar Public Service i dag, och ibland utgör ett hinder för att kunna göra verklighet av framtidens journalistik, inte bara blir en fråga för Sveriges Radio, SVT och UR, utan även engagerar andra som gärna vill se visionen bli verklighet.

Och plötsligt, här och nu, när jag sitter vid min dator och läser slutkapitlet i Journalistik 3.0 går det upp för mig att jag inte längre uppfattar klyftan som den mellan ”gammelmedia” och bloggarna utan att vi nu snarare tillsammans börjat oroa oss för dem som inte alls är med i samtalet, oavsett om det sker på nätet eller någon annanstans.

En insikt om att om vi ska skapa Demokrati 3.0 så måste vi överbrygga det gapet och bjuda in alla så de känner sig välkomna.

Att på allvar förstå det Mats Svegfors och Cilla Benkö beskriver här om det maktskifte som redan ägt rum:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=GGQCLrWFIiI&fs=1&hl=sv_SE]

Alexander Bard drar det till sin spets i sin föreläsning Det nya digitala klassamhället och förklarar Sverigedemokraternas framgångar genom lika delar utanförskap och en historiebeskrivning som inte längre är relevant.

Jag håller dock inte med Mats Svegfors och Cilla Benkö om beskrivningen att ”Den publicistiska fattigdom som fortfarande präglar den svenska bloggosfären kan ge bilden av att de sociala medierna och deras påverkan på journalistiken är något som tillhör framtiden” utan känner att det samtalet i allra högsta grad är levande, hos bland annat Sofia Mirjamsdotter, Joakim Jardenberg, Fredrik Strömberg, Anders Mildner, Thomas Mattsson, Emanuel Karlsten och otaliga samtalspartners på Twitter, Facebook, och i andra rum där man kanske normalt inte letar efter framtiden.

Och även om jag förstås, som så många andra, älskar Same Same but Different och kanske då framför allt den dymanik som stundtals finns där, i det gemensamma skapandet, så skulle jag gärna se att Björn Hedensjö, redaktionschef för DN.se, återupptog sin kortvariga blogg, Guy Number Three. Eller åtminstone svarade på några av de frågor som ställs i Journalistik 3.0.

Journalist 3.0

En sak vi kan vara säkra på är dock att även om journalister kommer att behövas i framtiden för att med ett skickligt hantverkande bearbeta den information vi står mitt uppe i så kommer vi i allt högre utsträckning få finna oss i att bli recenserade direkt. Mikael Pettersson, som var redaktör för sociala medier hos SVT under valet, sammanfattar det i sin bloggpost om de granskade granskarna. Den tidigare radiomedarbetaren Staffan Dopping realtidsrecenserade Sveriges Radios arbete med Mona Sahlins avgång på Twitter och satte i sitt blogginlägg ganska tydligt fingret på vad som händer om vi stirrar oss blinda på de distributionssammanhang vi tidigare förknippats med.

Journalister kommer inte heller att ha någon egenrätt på att skipa rättvisa för svikna medborgare och konsumenter, om detta skriver Anders Mildner under rubriken Var och en sin egen Sverker. Och vi kommer även fortsättningsvis fundera över vilka vi är och vad vi gör.

Mats Svegfors och Cilla Benkös text är inte på något sätt färdig. Men den ger onekligen tuggmotstånd och innehåller tillräckligt många referenser för vara något jag kommer att gå tillbaka till i mina egna funderingar om framtiden.

De har lånat Mikael Wiehes ”När ormen ömsar skinn” som illustration för det som sker nu. Om gamla sanningar som rasar, murar som faller samman. Och när jag hör:
”Du längtar till en ordning som inte längre finns. Det är så det brukar kännas när ormen ömsar skinn” och reflekterar över vad som berör mig mest i den förändring som sker just nu så är det frågan om subjektiv kontra objektiv, neutral kontra personlig, faktabaserad kontra känsloupplevt som är den där jag oftast kör fast.

Tidigare stod kontrasterna mellan Ekots sakliga nyhetsuppläsare och kvällstidningarnas svarta rubriker. I dag kan jag känna att många blogginlägg, skrivna av människor som själva berörs av olika beslut och maktspel, berör mig mer än inslag och artiklar med ”case”, hur proffsiga bilderna än må vara och hur rättstavade texterna än är.

Den fråga jag just nu söker svar på, för egen del, är: kan vi vara äkta i ett framtida samhälle, tillika medielandskap, utan att våga berätta om oss själva, skriva vår historia samtidigt som den sker, och inte bara berätta om våra lyckade stunder och framgångar?

Får vi ett bättre samhälle när den som fattar ett beslut fakiskt själv kan ta reda på hur den som berörs av beslutet berörs, utan att det filtreras genom media?

Själv hör jag till de klassiskt skolade journalisterna som fått lära mig att göra skillnad på don och person. Men jag är inte riktigt säker på att det är vad jag vill lära dem som utbildas till journalister i dag, utan tror snarare att vi har allt att vinna på att visa upp oss som de mångfacetterade människor vi är.

Och låt mig påminna om detta; Den semantiska webben som idé och sökmotorernas intåg i våra liv till trots så kommer den goda redaktören alltid att vara navet, om hon så är anställd på ett stort mediebolag eller skriver på sin egen blogg eller Facebooksida. Människan och hennes äkta tankar.
Eller, som det kan gå när Linda googlar på ”jag hann inte”.

Mitt allra starkaste intryck av årets Almedalsvecka var det samtal som pågick. Hur radiosändningarna med Thomas Nordegren fick bli hur långa som helst, så länge det fanns något att säga och att regeln inte drogs ned precis när det brände till som mest.

Jag fascinerades också över att en del av det journalistiska samtalet bytte plats, från de traditionella arenorna till nya mötesplatser.

I december möts vi igen, jag, Mikael Pettersson, som var social medieredaktör för SVT under valet och Brit Stakston, mediekonsult, som var redaktör för Politik 2.0 och den som tillsammans med Joakim Jardenberg ledde Sociala Medieakutens frukostsamtal om partierna i de sociala medierna under Almedalsveckan.

För det som aldrig upphör att fascinera mig är att när vi kikar i backspegeln så kan vi ana att vi inte står på samma plats som när vi åkte. Och att det som gjort förflyttningen möjlig är just samtalet, som förhoppningsvis aldrig tar slut.