Anna Loverus skriver ett tänkvärt blogginlägg hon kallar ”Farliga fack och etiketter?”
Mymlan skrev också klokt i ämnet i somras när hon gästbloggade på TV4:s Sommarbloggarna.
Jag har några gånger försökt diskutera frågan på Twitter, alltid med kloka inspel och uppslag från andra att fundera vidare kring.
Nu tänkte jag berätta hur jag tänker, i mer än 140 tecken på en gång:
Jag föddes i Göteborg 1973.
Med två x-kromosomer tilldelades jag etiketten ”flicka”. Redan som barn försökte jag ta mig ur den, protesterade mot de begränsningar andra människor lade in i den. Inte prata högt, inte ta för mycket plats, inte självklart bjudas in att bygga kojor och klättra i träd.
Helt befängt, visst, men så såg min omgivning då på personer som tilldelats min etikett.
Andra gånger i livet har jag krampaktigt klistrat fast etiketter på mig själv, som om jag skulle försvinna om etiketten ramlade av. Just ”journalist”-etiketten, som Anna Loverus skriver om, var en sådan. När jag födde barn stönade jag i princip fram mellan värkarna: ”jag är egentligen journalist, jag gör bara det här på min fritid”.
Ju mer tiden går desto mer tycker jag att etiketter och olika fack jag placerats i har begränsat mig.
Jag slår bakut och får panik om någon vill kalla mig ”expert” (men jag tackar ändå Joakim Jardenberg för att han i en av ovan nämnda twittersamtal gav mig öppningen att kalla mig ”specialist”. För det beskriver snarare att jag kan någonting än att jag är någonting. Eller ännu hellre ”speciell”. Och som sådan etikettlös).
Jag förstår faktiskt inte riktigt vad etiketterna ska vara bra till, mer än att avgränsa människor. ”Det här gör hon. Det här gör hon inte”. Och själv älskar jag när jag får mina förutfattade meningar om en människa krossade. För förutfattade meningar har vi. Jag minns hur jag en hel bröllopsmiddag betedde mig ovanligt reserverat mot en av gästerna vid vårt bord. Jag chockades över mitt beteende och inte förrän senare på kvällen insåg jag att hon till utseendet var nästan en kopia av en person jag mött tidigare i mitt liv som det visat sig att jag inte kunde lita på. De som möter mig bär förstås med sig liknande historier. Och i något slags försök att skydda oss själva från ytterligare skada, eller i någon slags hopplös tro att vi kan lära oss något av livet så stoppar vi in människor i fack, ger dem etiketter så vi ska veta hur vi ska handskas med situationen.
Jag är nog benägen att tycka att det är mer spännande att leva naken, genuint nyfiken på andra, med risken att då och då åka på en smäll. Men med möjligheten att se tillvaron ur ytterligare ett nytt perspektiv. Därmed inte sagt att jag lyckas, eller att jag ens är konsekvent. Det hör liksom till.
Alexander Bard pratar om att vi i framtiden kommer lämna individen bakom oss och att vi istället alla kommer att vara ”divider”. (Ytterligare en etikett, jag vet, men jag anser inte att ord är meningslösa utan för oss framåt, mot det vi egentligen menar, även om det kan vara snårigt på vägen ibland.)
Man kan säga att det är en etikett för den etikettlösa människan. Där vi utan problem rör oss mellan olika spelplaner utan att ifrågasättas. Där vi skapar tillsammans och det inte är viktigare vem som gjort något än det blir gjort. Som när åttaåringen kommer hem efter en helg hos farmor och är så glad för att kusinen spelat klart några nivåer i hans spel. Så det är gjort.
Jag kommer på mig själv med att allt oftare presentera mig med min Twitteradress, Twitter.com/MalinCrona.
För där är jag just precis allting på en gång. Jag är journalist, mamma, maka, vän, kollega, sminknörd.
Men man kan lika gärna bara säga att jag skriver, tänker, sjunger, tröstar, kramar, diskuterar, lyssnar, lär, trånar, tipsar, letar, hittar.
Som folk är mest.
Och samtidigt, och just därför, i allra högsta grad speciell.
P.S. Jag har långt ifrån tänkt klart. Jag behöver fler tankar i ämnet, skriv en kommentar, ett blogginlägg, en tweet! Men jag tänker också mycket på buddhismens tomhetsbegrepp. Om hur det vi ser inte är det som är för att vi försöker fixera en verklighet som är omöjlig att fixera. Att våra etiketter och stämplar gör att vi inte kan se verkligheten för vad den är, utan att lägga ett värderande filter över. Och hur vi som människor ändå kan navigera i vår tillvaro. Som sagt, fortsättning följer.
Vi etiketteras och etiketterar konstant utifrån medfödda genetiska egenskaper och vi etiketteras utifrån vilka saker vi väljer att göra och hur vi väljer att leva.
Jag har märkt att det är stressigt för andra om man t ex inte definierar en relation. Om man känner att javisst, vi ses, vi beter oss som ett par, vi har kul ihop, men vi vill inte bo ihop och det enda vi vet är att vi har det roligt ihop just nu.
Det är provocerande för många. Vill ni inte vara sambo? Ni slipper ju era tvåor och hyran bli billigare och ni ses ju jämt ändå. Och hur ska jag göra om jag ska bjuda på middag? Måste ”den andre” också bjudas? Är ni otrogna mot varandra? Många saker som egentligen är frågor som bara kan vara problematiska för oss, problematiseras av andra.
Det är ju ett lätt sätt att umgås – att etikettera människor. Vi gör si och så och tycker si och så och därför tycker vi om varandra. Det är väl så styrelsesammansättningar reproduceras.
I lördags bestämde jag mig för en grov övergripande generalisering. Jag åkte Stena Line-båten hem från Danmark sent på kvällen med barnen. Ena dottern var dålig så jag letade upp en soffa nära ett lekrum, så att den sjuka dottern kunde sova och den friska kunde leka i lekrummet under det att jag hade koll på dem.
Tjugo killar valde att sjunga Seven Nation Army-låten omochomigen och supa sig asfulla kanske två meter från oss. Äldsta dottern sov stenhårt, jag hade tunga väskor och något annat lekrum fanns inte, så det var varken lätt eller lämpligt att flytta sig. Där var dessutom många andra föräldrar med barn. Den killen som märktes mest deklararerade att han röstat på SD och att han skulle fylla 22 snart. Gång på gång. ”Ska jag betala för att DOM ska få lära sig SITT hemspråk i MITT land”, utbrast han indignerat ganska många gånger.
Han hade grov göteborgsdialekt, tatueringar, Ed Hardy-t-shirt, och var lite småfet. Kulmen nåddes när han skallade sin kompis så att blodet bara forsade ut på golvet, bordet och på kompisens kläder. När han gjort det skällde han på kompisen för att han hade provocerat honom så, så att han tvingades skalla honom, vilket han egentligen inte alls hade lust att göra…
Lätt att etikettera den här 22-åringen. Men jag bestämde mig för att helt enkelt köra grova penseldrag och kategorisera honom som ”idiot”. Det kändes rätt.
När jag var i Göteborg i helgen och hörde en man vråla från sin balkong ”Åk hem era jävla chimpanser” efter ett gäng killar som skramlat gatan fram på fredagskvällen tog jag väldigt illa vid mig. Vad är det här för göteborgsanda att säga så till våra ungdomar? Men det är såklart grundat på en fördom från min sida. Lika osant att man per definition skulle vara en ond människa för att man kommer från ett utomeuropeiskt land så är man heller inte nödvändigtvis en go människa för att man är från Göteborg. Men lite besviken är jag ändå…
Hej igen, mycket intressant diskussion. Håller med Jocke om skillnaden mellan kategorier och etiketter, väldigt bra vinkel på hela tankegången. Etiketter gör helt enkelt kontakter, dvs människor, lättare att 1. komma ihåg 2. komma i kontakt med 3. kontext.
Jag skrev lite om det här också redan före du och Anna skrev sina inlägg, men det publicerades först i fredags, i min bloggpost om personal branding på superbrandsbloggen http://superbrands.nu/blogg/?p=684
Tyvärr använde jag ordet kategorier istället för etiketter där. Jag har helt klart fått omvärdera mitt ordval efter @jocke’s kommentar 😉
En viktig aspekt av att sätta etiketter på människor är att det finns ett ökat behov av det. Skulle jag endast använda etiketter som folk är mest, ”sjungande, tröstande, lyssnande, mysig”, på mina twitterkontakter skulle värdet av dessa vara närapå obefintligt. I takt med att man har nån slags kontakt med alltfler människor, inte minst i de sociala medierna, får man således allt större behov av att sätta mycket tydligare etiketter på människor. En del av mina twitterkontakter skulle troligen tagga upp mig med ord som ”twingly, seo, bloggare” medan andra kanske skulle göra det med ”sswc, e-handel, entreprenör”. Dig Malin skulle jag nog använda ”almedalen, journalist, sr” på för att det är i den kontexten jag kommer ihåg vem du är och vad du gör.
Och på samma tema tycker jag en av Facebooks största svagheter är möjligheten att gruppera in vänner. Jag vill kunna dela saker till specifika grupperingar, satta av mig eller gemensamt, vilket inte är möjligt idag. Det kan vara öppet så alla ser, det är en av poängerna, men ändå riktat till rätt personer.
That’s my thoughts. Håller ni med?
Hej, tack för en rolig och intressant post.
Jag tycker personligen inte att det här med etiketter är något onödigt påfund vi kommer att kunna skala av oss. Förmågan att snabbt kunna göra en ”grovsortering” är grundläggande för mänskligheten.
Jag kommer alltid att tänka på en dokumentär om barn och ungdomar med Savant syndrom (typ Rainman) när denna diskussionen dyker upp. Psykologerna sa att det var barnens oförmåga att kategorisera, generalisera och förenkla som ledde till deras beteende. De kunde inte se ett kök utan de såg ett rum med bänkar i rostfritt stål och en spis med fyra plattor och sex rattar på framsidan och två luckor (en med glas och en utan) och en kyl/fryskombination där kylen tog 65% av ytan och ….
Detta gjorde att de kunde göra fantastiska teckningar eller spela vilket musikstycke som helst. samtidigt kunde de inte bo själva etc.
Vad jag vill säga är att Ja, det är tråkigt när folk styrs av sina fördomar (en flicka får inte klättra i träd) men Nej, vi kommer aldrig att lägga dem bakom oss. Vad vi måste jobba med är att öppna förståelsen för att en person är många saker. Men det förändrar inte att hon fortfarande är saker.
Det här är ett svar både till kmf och Anton:
Egentligen är det inget problem att vi använder taggar eller etiketter för att sortera upp vår verklighet, göra den mer lättnavigerad.
Problemet uppstår när vi börjar värdera.
Det är inget större problem att sätta etiketten ”glas” på ett föremål vi vet att vi kan använda för att dricka ur. Problemet är när det blir ett ”fint glas” eller ”fult glas”. Eller ”mitt glas” och när vi därefter börjar göra varandra illa för att jag anser att min lycka är viktigare än din lycka. Och så vidare.
Och ännu värre när vi tror att dessa värderingar och omdömen är objektiva sanningar. Det är då vi är illa ute.