Ni kanske har undrat.
Och jo. Visst är det en utmaning för precis hela kroppen.
”Magen in, rumpan ner, huvudet upp, blicken fram, dra upp knäna, tänk på utåtvridningen, armarna framför kroppen, STORA armar, spänn bältet över revbenen, axlarna ner. Höfterna fram mot spegeln.”
Och visst känns det i hela kroppen. Vader som värker, höfter som stärks.
Men det är i hjärnan det känns som mest. Och precis som i alla kärleksrelationer är det i mellanrummen det händer.
I början är det helt omöjligt att få tyst på den. Den där rösten som säger ”Det kommer aldrig att gå!” Så jag låter den hållas. När Rebecca ber oss släppa stången och skutta fram över golvet. Jag dunsar mest. När hon går åt höger och jag märker att mina fötter av någon anledning drar i väg åt vänster. När en arm som ska bak i någon slags protest åker fram.
För jag vet. Att i mellanrummen verkar tiden. Den kommer nog alltid att finnas där, men till slut låter musiken högre, fötterna lyfter över golvet, benen går åt det håll dit de ska. Så den hörs inte, den där rösten.
Det är alltid precis då hon hittar på något nytt, Rebecca. Men dans handlar väl just om det. Rörelse. Alltid lite, lite framåt.
Yr, svettig och lycklig. Tar jag mig an nästa mellanrum.
Läs också: 16:48
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.