”Mamma, jag vet att du sjunger för att du är glad i dag.”
Han har så rätt.
Men det är inte alltid så lätt att veta.
Jag har många förebilder inom den svenska vistraditionen.
Jag började tidigt lära mig min Taube utantill och skrev i sådana där ”Mina Vänner”-böcker som fanns före Facebooks tid att jag ville bli ”Taubekännare” när jag blev stor.
Jag älskade svensk punk och senare föll jag handlöst för Magnus Johansson, han som alla minns som ”han med ‘Vakna nu Anneli’,” eller möjligen ”Pappa är en flygkapten”.
Men jag älskade honom för rader som ”för de vet att det aldrig blir vackrare än så här”. Eller ”Och hon sa hejdå, sen klev hon på!”
Men ingen har gjort så djupt intryck på mig som Robert Broberg.
Det hände i Scandinavium. När han så där ärligt klev ur det klämkäcka och lät oss följa med ner i hans mörker. Den svärta han besökt. Och hur han naket mötte oss i det och sa:
”Men jag har lärt mig att man måste måla livet i alla färger. Även det svarta hör dit.”
Jag tänker på livet så, ända sedan det ögonblicket. Att alla färger hör till. Att det blir väldigt platta, tråkiga tavlor om vi ska hålla på och städa bort vissa av dem. Och att människor som levt ett liv är mycket intressantare än de som mest ägnat sig åt att städa.
Men just i dag sjunger jag för att jag är glad. För det hör också livet till.
Läs också:
Vi vill så gärna hjälpa till
Det här är inlägg #016 i #blogg100 år 2016.