Om #flickjox och den stora upprördheten

För ett tag sedan började några av mina Twittervänner med en lek. Efter Google+lanseringen där en stor hypefaktor låg i att bara några släpptes in åt gången, visserligen många, men tillräckligt svåråtkomligt för att alla ska vilja ha, började de driva med hypen och skoja om den påhittade tjänsten Flickjox.

Jag log lite, tyckte det var kul, såg några skämttrådar till passera och gick vidare i flödet.

Några timmar senare rasar folk på Twitter och bloggar, kallar dem ”twitterelit” och menar att de skulle förstå att folk tar dem på allvar.

För två veckor sedan drömde jag min första Facebookmardröm.
Jag hade helt uteslutits ur en av mina gemenskaper, för att jag var jag, någon mer förklaring fick jag inte.
Vad de hade glömt var att de fortfarande var mina vänner på Facebook. Jag såg hur de åkte iväg på en resa jag gärna skulle göra, de postade den ena bilden efter den andra; på båten, när de korkade upp champagnen, skrattade. Tillsammans.
Jag loggade inte in på Facebook på flera dagar efter det. Bara att påminnas om känslan gjorde för ont.

Jo, att sociala medier är fantastiska är nog de flesta av oss överens om idag.

Och vi övar oss, balanserar, försöker tänka efter och försöker ändå vara äkta.
Men trots storheten i möjligheten till dialog, att faktiskt kunna tala med alla, tror jag att vi ibland glömmer att vi har en publik.
På samma sätt som medarbetare i de traditionella medieföretag allt för ofta verkar glömma att de har en publik.

Vi har fått lära oss att en potentiell framtida chef kan läsa det vi skriver och det kanske begränsar oss från att dela våra avgrundsdjup.
Något jag egentligen tycker är djupt olyckligt eftersom det är så det är att vara människa också.

För vad händer när vi bara beskriver den glada, lyckade sidan av oss själva?

Visst delar jag med mig när jag är glad över något. Jag kan glädjas över att se att två vänner jag tycker om träffas, att andra åker iväg på en rolig resa, att någon gifter sig, får barn.

Men jag kan också förstå hur ledsen man kan bli när alla twittrar om något och man inte känner sig bjuden, för att man inte kan, eller förstår.

Det är så lätt att glömma att människor som många beundrar och som gör spännande saker många gånger också har slitit hårt och gråtit många gånger och att vi själva ofta kan mer än vi tror.

Att det alltid finns någon som är avundsjuk på just det vi har.

Och att det är högst mänskligt, om än något sorgligt, att vi alltid vill ha det vi inte har.

Uppdaterad: Jag älskar att blogga från min Iphone, men jag hatar att jag inte vet hur man gör snygga länkar från den. Och apropå #flickjox-debatten så grämer jag mig också över att jag inte vågar fråga. Teknik har för mig alltid varit något jag tar mig runt, jag testar och funkar det så funkar det, utan att jag vet hur man ska göra ”egentligen”.
Därför kommer nu här två inklistrade länkar från Anna Raftsjö.
En där hon sammanfattar själva #flickjox-debatten:
http://argbuggen.wordpress.com/2011/07/07/vad-r-flickjox/

Och en där hon skriver om vad som kan hända om vi hamnar där folk inte längre vågar fråga:
http://argbuggen.wordpress.com/2011/07/07/varfor-elitdebatten-fortfarande-behovs/

Och här kan ni läsa om hur det hela började:
http://flickjox.com/

Uppdaterad igen:
Nu sitter jag vid en dator och har lyckats göra blålänkar. Och passar på att länka till  @jockes ursäkt:

http://bambuser.com/channel/jardenberg/broadcast/1803593

Och @kazarnowicz skriver bra om det hela här:
http://www.asiktstorped.se/professionellt/sociala-medier/elitism-flickjox-och-olyckliga-omstandigheter/

 

8 svar på “Om #flickjox och den stora upprördheten”

  1. Det enda jag tycker är trist med hela grejen är att nivån blev så låg från början. Med folk som kände sig utpekade fastän jag inte alls ville peka ut någon enskild person. Det vore kul om vi kunde lyfta blicken lite och se att det inte alls handlar om avundsjuka och grönare gräs utan om gruppdynamik och värdegemenskap.
    Men jag gissar att tåget har gått för att lyckas föra en sån diskussion nu.

Lämna ett svar till Petter Karlsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *