När en känsla säger mer än tusen ord

Feffe Kauffman skriver om att använda smileys eller inte.

Jag har tidigare skrivit om hur vi skapade känslosymbolerna i Kommentarsfält för alla och  hur de bidrar till en bättre dialog på 8sidor.se.

Samtidigt får vi inte glömma att vi även måste lära oss och komma överens om hur vi använder symboler.

För vissa kan det vara extra svårt.

En av de största utmaningarna med kommentarsfältet var hur vi visuellt skulle signalera att det var olika användare som skrev, utan att försvåra genom att du skulle behöva ladda upp en bild, eller genom att använda symboler som exempelvis djur, eftersom de kan vara laddade för vissa personer.

En av utmaningarna var också att vissa personer kan ha svårt att se detaljer, medan andra inte kan se helheter. Lösningen blev de fina avatarer som Matylda Mcilvenny skapade I samarbete med Maud Husberg på Centrum för lättläst, som har mångårig erfarenhet av målgrupperna som har svårt att tolka symboler.

Just avatarerna är det som ingen sedan haft frågor om eller synpunkter på. Vi är glada att de fungerar.

Skärmavbild 2015-04-25 kl. 14.38.58

Även känslosymboler kan vara väldigt svåra att tolka för den som inte kan läsa andra människors kroppsspråk.

Därför blev vi extra glada att just läsare med autism uppskattar känslosymbolerna. De var dessutom i testerna väldigt tydliga med att känslorna skulle ligga i ordning.

Vi som lever nära någon som har svårigheter inom autismspektrat vet att känslouttrycken ofta inte är så nyanserade. Det är svart eller vitt, på eller av, glad eller arg. Särskilt om känslorna ska uttryckas i ord.

Att just de läsarna särskilt uppskattade möjligheten att kunna nyansera känslorna med symboler blev det mest glädjande för mig på det personliga planet.

Och jag kommer aldrig glömma mötet med en ung kvinna med autism som skulle testa kommentarsfältet och såg den ledsna gubben.

Hon: ”Men om du gör en sådan så tror jag att du sitter och gråter!”

Jag: ”Ja, det kanske jag gör.”

Hon: ”Men jag tror att du gråter över det jag har skrivit.”

Jag: ”Ja, det kanske jag gör.”

Hon: ”Så du menar att någon kan bli ledsen för det jag skriver?”

Läs också:
När pusselbitarna faller på plats
Ibland blir det precis som man tänkt sig

Det här är inlägg #056 i #blogg100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *