Det finns nog inget som fascinerar mig så som den mänskliga hjärnans förmåga att anpassa sig.
Nu visade tack och lov röntgenplåtarna att inget i min stackars hand är brutet.
Men jag är imponerad över hur min hjärna både hann räkna ut och ta reda på vilket det värsta scenariot (operation och ett halvårs läkartid) och det vanligaste scenariot (fyra veckor med gips) vid handledsbrott är och samtidigt lyckas trösta mig med ord som ”vilken tur att jag hann lacka naglarna i går med ett lack som sitter i fyra veckor, för det kommer ta tid innan jag kan hålla i en pensel igen” och ”jo, men visst borde jag kunna klara det mesta på baletten med armen i gips?” och ”vilken oerhörd tur att det inte var högerhanden!” och ”vad bra att barnen är så stora nu att de kan hjälpa till hemma.”
Min hjärna lyckas också med konststycket att skapa en enorm känsla av tacksamhet att inget är brutet. Fast det ju egentligen gör rätt ont att ramla och slå sig.
Och är rätt opraktiskt med en stukad hand också.
Till slut tar sig min hjärna till och med friheten att i efterhand hitta på en mening med det som hänt.
För det är ju rätt bra att barnen lär sig diska ordentligt. Och det är intressant att jag upptäcker att jag tydligen oftast lär mina barn saker genom att visa dem hur man gör för det känns oerhört ovant och svårt att ge muntliga instruktioner.
Vi har spännande samtal där bredvid varandra vid diskhon.
”Mamma, jag kan vara din vänstra hand!”
Och sedan, när han frågar hur jag gör för att se om det är någon disk kvar under skummet och jag svarar ”jag brukar känna efter”, så funderar han lite.
”Menar du känna så här, med handen, eller känna efter om du kan känna att det finns disk kvar?” Vilket förstås är en väldigt spännande fråga om känslor.
Vad vi känner. Och hur. Och var någonstans de uppstår.
Vad jag däremot inte begriper mig på är hur min hjärna kunde försätta mig i den här situationen från första början.
För när jag går där, lite för bråttom, och försöker göra lite för många saker på en gång och skriver sms samtidigt som jag ska kliva av bussen och få med mig kassen och ja, det går som det går, eller inte alls, och jag faller, så väljer alltså min reptilhjärna att hellre skydda telefonen jag håller i högerhanden än min egen kropp.
Och om det i sig är ett tecken på evolution, att hjärnan har lärt sig att alltid i första hand skydda min Iphone, så kan kanske till och med jag tycka att den i det här fallet visade sig vara lite väl anpassningsbar.
Det här är inlägg #043 i #blogg100.