Där allt börjar och slutar. Där mina fötter alltid ler.
Läs också:
Ett vackert som hoppar del två
Det här är inlägg #027 i #blogg100.
Att lyssna på bio
Några fler rader om slutpresentationen av Tillgänglig bio som jag var på i går.
Nu finns alltså tekniken på plats som gör det möjligt för alla att kunna ta del av syntolkning på bio.
VoiceVision, SubTalk och MovieTalk är några av de appar som kan användas för syntolkning av film.
Det finns redan flera appar att ladda ned i App Store eller Google Play som innehåller syntolkning och/eller uppläst textremsa, än så länge för ett visst antal filmer.
Så kallad fingerprint-teknologi märker upp ljudet och gör att appen känner igen var i filmen du är. Den skiljer också ut bioljudet från störande ljud i omgivningen.
Det går alltså lika bra att lyssna på syntolkningen om du ser filmen på bio eller hemma.
Tidigare var många med synnedsättning eller lässvårigheter hänvisade till särskilda föreställningar med syntolkning. Nu kommer betydligt fler filmer bli tillgängliga.
Och ja, jag kan förstås ha synpunkter på att man lanserar fem appar (det finns två till färdiga appar, BioHjälpen, som bara finns i Google Play och Subtalk, som jag inte lyckades ladda ned), i stället för att släppa dem längs resans gång och testa vilken som funkar bäst för flest. Det kan göra det svårt att hitta appen man söker efter. Å andra sidan visar det också på att det också går att utveckla fler appar, med de funktioner som funkar bäst för en viss målgrupp. Det känns kanske inte som ett modernt ”Design-för-alla”-tänk, men å andra sidan låser man inte in sig i en lösning som ska funka för alla.
Läs också:
Det här är inlägg #026 i #blogg100.
Att tänka lite större tankar
På väg hem från Filmhuset och slutpresentationen av projektet Tillgänglig bio tänker jag att det viktigaste förstås inte är lösningarna.
Det är att vi förstår att vi människor är olika. Men behöver samma saker.
Därför är jag glad att priset Guldtolken delades ut för första gången i dag.
Det går till den som gjort den bästa syntolkningen av en film. Och jag har sällan sett en så glad och rörd pristagare som Per Lagergren från Ljudlager.
Per Lagergren tog emot priset Guldtolken. Han kom till prisutdelningen tillsammans med sin fru Pia-Lena Krischel från Synskadades Riksförbund.
Ungefär samtidigt som priset delas ut dyker en artikel om otillgängliga bilder på Twitter upp i mitt flöde.
Jag kan erkänna att jag inte alltid är bäst i klassen. Inte ens jag som jobbar med tillgänglighet tänker alltid på alla i allt jag gör.
Men jag blir ändå lika glad varje gång jag blir påmind. För det handlar om möten. Om vilka vi har för ögonen i det vi gör. Och där tror jag att vi alla har hjälp av att bli påminda om hur olika men samtidigt lika vi människor är.
Detta är inlägg #025 i #blogg100.
When life gives you lemons part two
Vi har lite olika perspektiv på tid, jag och barnen.
Jag: ”Åh! Har du sett hur det gått med citronkärnorna vi petade ner i krukan!?”
Tioåringen: ”Har det kommit citroner?”
Läs också:
When life gives you lemons
Det här är inlägg #029 i #blogg100.
Att låta samtalet fortsätta
På kvällens makthavaröl-debatt om ledarsidornas framtid, i regi av Makthavare och under ledning av Jonas Morian sa plötsligt Svend Dahl, chef för Liberala Nyhetsbyrån, något som knöt an till mitt inlägg från i går, om hur snabbheten på nätet gör att vi har svårt att tolka information och omvärdera våra åsikter och att vi därför kan bli snabba på att döma och avfärda. ”Vi måste också fråga oss själva om klickjakten driver fram en polarisering och enkla svar på ledarsidorna.” Det är en viktig självrannsakande fråga, för om vi i större utsträckning publicerar sådant vi på förhand vet kommer få många att kasta sig över retweet-knappen i reptilhjärneleflex så finns det en risk att vi bidrar till att döda det goda samtalet, i stället för att vara den arena som bidrar till det.
Widar Andersson, chefredaktör och vd för Folkbladet, och Svend Dahl, chef för Liberala Nyhetsbyrån intervjuas av Jonas Morian, Makthavare.
Widar Andersson, chefredaktör och vd för Folkbladet, försökte nyansera bilden och sa att det inte räckte med polariserande frågor. ”Det räcker inte med konfrontation. Du måste ha en vass penna också.” Och visst är det så. Och samtidigt konstaterade Svend Dahl också att opinionsjournalistiken har kommit närmare läsarna, så väl i tilltal som metod.
Här kan ni se hela debatten:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Rt9v7oSCgy0&w=560&h=315]
Men jag funderar ändå på hur vi på så många sätt som möjligt kan främja det goda samtalet. I morse var jag med om en sådan upplevelse. När Marcin de Kaminski, vars kloka samtal om nätet jag länkade till i går, fortsatte samtalet med mig på Twitter. Samtalet om hur vi skapar ytor för det kloka samtalet. Och i morse slöt Deeped Strandh upp. 
Och Jacob Sunnliden: 
Och på sätt och vis blev Ola Berg, som också deltar i #blogg100 med sin blogg Smidigt, den som faktiskt både startade och avrundade det här samtalet. Det var tack vare hans kommentarer på mitt inlägg om Kommentarsfält för alla i Facebook-gruppen för #blogg100-inläggen som jag skrev inlägg nummer två. Som blev Twitter-konversationen. Och nu det här inlägget. 
Så jo, jag är hoppfull. Så länge vi är flera som faktiskt vill prata om hur vi skapar det bästa samtalsklimatet och hur vi kan tänka tankar tillsammans och i sann sokratisk anda föda fram nya så kanske det inte gör något om andra står och skriker åt varandra och det finns medieredaktioner som mäter lyckade sociala medier-kampanjer i antal klick och delningar i stället för antal interaktioner som för journalistiken framåt. Det kanske finns utrymme för båda. Uppdaterad: Det här samtalet lär fortsätta länge. Erika Åberg, som också deltar i #blogg100 med sin blogg Erikas tankar om saker, har också skrivit om att provprata. Där nämner hon också den text jag och Marcin pratar om i början av Twittertråden. Läs också: När #journalisttroll hoppar bock – om kkgate och hur nätet gör journalistiken bättre Det här är inlägg #024 i #blogg100.
Vårt behov av eftertanke och ansvaret att tolka information
Den mänskliga hjärnan är fantastisk.
Den har en enorm förmåga att anpassa sig till rådande situation.
Vid stress fattar vi snabba, kategoriska beslut, baserade på tidigare erfarenhet.
Vi blir mindre benägna att lyssna, reflektera, omvärdera vår ståndpunkt.
Vi har helt enkelt inte tid med det då.
Det är något vi behöver tänka på vid vår digitala kommunikation.
Att det ibland går väldigt, väldigt fort.
När jag började som chefredaktör för 8 Sidor blev mitt första möte med våra läsare en rejäl kulturkrock. Som den ”interaktivitetsivrare” (citat: Mikael Zackrisson) jag är, var det första jag gjorde självklart att be läsarna om synpunkter på tidningen.
Jag kom då direkt från Sveriges Radis Ekoredaktion där jag jobbade med sociala medier. En tweet ingen svarat på inom några minuter var en död tweet.
Här tog det två månader innan jag fick mitt första svar. Två månader!
Just behovet av eftertanke var sedan något vi byggde in i vårt kommentarsfältsprojekt bland annat genom stödfunktioner för att själv kunna kontrollera det du skrivit innan du publicerar din kommentar.
För utan eftertanke kan det gå riktigt, riktigt illa.
Det var något Justine Sacco, som skickade en obetänksam tweet fick erfara.
Fredrik Wass, som ligger bakom #blogg100, har reflekterat tänkvärt kring händelsen i texten Hur en enda tweet kan förstöra ett liv.
För det är en märklig maktförskjutning som skett här. Där makthavare som har resurser och en stab runt sig plötsligt slipper undan granskning för att de vet hur de ska hantera de nya kanalerna och väljer att publicera sina egna ord där, utan följdfrågor från pålästa journalister. Vi har tyvärr sett exempel på det flera gånger.
Medan någon som Justine Sacco får hela sitt liv förstört på grund av ett missriktat skämt.
Vi behöver veta mer om hur vi människor fungerar i stressade situationer och bygga in betänketid om vi ska kunna skapa meningsfulla samtal som för dialogen framåt i stället för cementerar den.
Jag rekommenderar starkt en titt på det här samtalet med Marcin de Kaminski från Bokmässan för två år sedan. Där pratar han, klokt som vanligt, om att ansvaret inte bara ligger hos den som publicerar information, utan även att den som tar emot information har ett ansvar för hur informationen tolkas, och ett ansvar att skaffa sig hela bilden.
Och att vi på något sätt kan behöva bygga in tid för den eftertanke vi människor behöver.
Marcin de Kaminski: Nätet och verkligheten – Föreläsning på Bokmässan 2013
Det här är inlägg #023 i #blogg100.
När pusselbitarna faller på plats
I dag är det exakt två år sedan Axel Andén skrev på Medievärlden för första gången om Kommentarsfält för alla.
Jag minns hur jag och Mikael Zackrisson då fortfarande nog tyckte att projektet faktiskt var lite galet. Att vi inte hade någon aning om hur det skulle gå. Om det skulle gå.
Strax före jul sa en av mina danslärare mitt i det omöjliga jazzdanspasset: ”Om bara några fasta pusselbitar är på plats så kommer det som verkar rörigt däremellan att falla på plats också.” Inget kunde vara mer talande för vårt projekt.
Många brukar fråga hur Kommentarsfält för alla skiljer sig från andra kommentarsfunktioner. Den stora skillnaden är att det är framtaget tillsammans med användarna och att vi har fokuserat på dem som har svårast att uttrycka sig. Att vi i varje val vi gjort alltid prioriterat att det ska vara enkelt att bidra.
Men den där dagen när vi träffade Axel för intervjun hade vi faktiskt ingen aning.
Då fanns inga pusselbitar på plats än. Axel började prata om något som kallades emojis. Några dagar senare skrev Emanuel Karlsten en krönika i DN om de glada gubbarna.
Och det visade sig vara just precis vad våra läsare önskade sig. Men de ville inte ha för många symboler att välja mellan. Och de ville att symbolerna tydligt skulle uttrycka olika känslor. I exakt känsloordning. Så de skulle veta hur känslorna ska sorteras.
På de initiala skisserna hade vi en massa tummar upp och tummar ned överallt tills det inte längre gick att veta om man hade gillat att någon hade gillat att någon hade ogillat att den hade gillat något. Så vi fick rensa och städa. Överlag är det kanske det vi lärt oss mest. Att plocka bort pusselbitar. Eller, som Matylda Mcilvenny, som är skapare till alla fina symboler i kommentarsfältet, skrev i sitt blogginlägg Making the news accessible for all när hon senare var med och byggde om hela 8sidor.se: ”Delete, delete, delete.”
Men känslosymbolerna blev den pusselbit vi höll fast vid. Vi bestämde oss också tidigt för att ge känslosymbolerna precis samma tyngd som om man skriver vad man tycker med ord. Det viktiga är att människor ska känna att de kan uttrycka sin åsikt.
Och, jo, trots att vi kanske inte trott det hela tiden, så visade det sig att det faktiskt gick. För två veckor sedan fick till och med 8 Sidor pris för hur vi arbetar tillsammans med våra läsare, där Kommentarsfält för alla är en central del.
Om vi tycker att pusselbitarna föll på plats?
Egentligen är väl det viktigaste svaret på det att så många av 8 Sidors läsare skriver kommentarer. Det hjälper 8 Sidor att bli bättre. Vi gör allt fler artiklar baserade på läsarnas frågor. Ofta lär vi oss själva något längs vägen också.
Strax före årsskiftet lanserade vi också en helt ny version av 8sidor.se, som vi valde att bygga som en fortsättning på kommentarsfältsprojektet. Och även om det projektet innehöll ännu fler lösa pusselbitar där inte alla sitter där de ska riktigt än så har faktiskt antalet kommentarer ökat med flera tusen procent sedan vi byggde om sajten.
Så, jo, jag antar att vi gjort något rätt i alla fall.
Läs också:
Ett år med Alla Väljare
Detta är inlägg #022 i #blogg100.
Protokollen – så håller du koll på din kommun
I dag vill jag tipsa lite extra om en tjänst som kommer göra det lättare för så väl journalister som allmänhet att hålla koll på de beslut som fattas i Sveriges kommuner.
Tjänsten heter Protokollen och finns nu i en första betaversion.
Skaparna av tjänsten är bland andra Leo Vallentin och Jens Finnäs.
Här finns mer att läsa om gänget bakom projektet.
När tjänsten är klar kommer här att finnas kommunstyrelseprotokoll från alla Sveriges kommuner från efter valet 2010 och framåt.
Det går att fritextsöka i protokollen och att sortera dem kommunvis.
Lösningen är enkel och genial, men jag vet att det ligger mycket arbete bakom.
Tyvärr är vi långt ifrån en verklighet där alla kommuner på ett självklart och standardiserat sätt publicerar sina kommunstyrelseprotokoll.
Det här är en viktig tjänst och jag är imponerad över att den trots alla barnsjukdomar redan kommit så här långt. Jag kommer fortsätta att följa utvecklingen och hoppas också att många passar på att ge feedback på betaversionen.
Det här är inlägg #021 i #blogg100.
My life as a Super Model
Man har bråttom på morgonen. Barnens grejer ska packas och lämnas lite här och där.
Man skyndar sig i väg till läkaren. Tar på sig något i farten, något bekvämt, snabbt, som funkar att köra bil i. Hittar till och med glasögonen efter någon kvarts letande och svärande.
Man kör barn, lämnar saker, hinner i tid till läkaren och känner att morgonens projekt nog blev ganska lyckat ändå.
Och på väg ut från läkaren blir jag haffad av en reporter och fotograf från Mitt i Täby som ska göra ett uppslag om vårmodet.
Och i någon slags kollegial anda ställer jag upp.
Reportern: ”För det syns ju att du tänker på hur du matchar och dina skor är så våriga. Hur tänkte du när du valde dem?”
Boven i dramat.
Och först berättar jag precis som det är.
Att jag bara skulle lämna barnen och åka till läkaren och faktiskt inte tänkte alls.
Att jag skäms lite för att jag inte ens hade närvaro att plocka fram två olika sockor dagen till ära, jag som ändå är chefredaktör för en tidning som valde att göra halva Sverigeuppslaget på Nathea och hennes syster och #rockasockorna.
Men sedan tänker jag ”men vad fan, det är ju inte det hon vill ha”. Och så berättar jag om min längtan efter att gruset ska sopas bort, om höga klackar, om dans och färg. Hon lyckas till och med ställa frågan var skorna är köpta och det fattar ju jag att ”Barcelona” låter spännande även om det inte finns så mycket mer att säga om det.
Så då berättar jag att jag började dansa house ungefär samtidigt som jag köpte skorna och det hör ju egentligen inte ihop på något sätt, men vad gör man inte för en kollega?
Hon blir så klart väldigt nöjd. Men hon skulle bara veta.
Det är inte så att det saknas material för ett uppslag om vårskor hemma hos mig.
Ibland råkar man nog bara träffa på precis rätt person på helt fel plats.
Läs också:
Gott nytt år – vad är väl en bal på slottet?
Detta är inlägg #0020 i #blogg100.
En saksamlares revansch
”Du måste slänga den där. Den kommer aldrig att repa sig igen.”
Ibland kan det onekligen vara en fördel att lida av grav obstinans.
Läs också:
Uppförsbackar
Det här är inlägg #0019 i #blogg100.