Ett verkligt bokslut – #böckersomdeslutariverkligheten

Jag började skriva det här blogginlägget för länge sedan.
Sedan hände det saker, innan jag riktigt skrivit klart.

En av mina drömmar gick i uppfyllelse. Och viktigast av allt – en av de människor som betyder mest i mitt liv fick veta att han är frisk.

Så jag tänkte att det nog finns örnar ändå.
Och att de kan komma när man anar det minst men behöver det som mest.

Men så i dag läste jag Jonas modiga inlägg. Jag blev glad, för den senaste tiden har jag då och då tvivlat på hur vi förvaltar de möjligheter vi fått att berätta om våra liv.
Jag har sett hur Twitter stundtals förvandlats till en plats där jag inte längre vågar gråta ut. Jag har ibland fått känslan av att vi sitter där likt gamar och väntar på nästa strupe som ska blottas.

Jag har i efterhand sett Therese Mannheimers föredrag från Webbdagarna och hör till dem som beundrar hennes mod och transparens.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=ObTR28Ec0ec]

Och jag hoppas att jag återigen kommer att finna modet att be om hjälp när jag behöver den.

Så, för Jonas, för transparensen, för Therese, för modet.

Här postar  jag mitt inlägg, så som jag skrev det och så som dagarna såg ut just då:

Ett verkligt bokslut – #böckersomdeslutariverkligheten

Ibland blir saker lite fel. Så jag tänkte att jag skulle rätta till en sådan sak här.

Ni vet, den där scenen i Sagan om Ringen, där Gollum just störtat i Domedagsklyftan och Frodos uppdrag är utfört. Där, när världen rasar samman under Frodos och Sams fötter och förtärs av ett hav av eld och allt hopp är ute. Det är där det blir lite fel.
I sagan hämtas de två hjältarna av Gandalfs örnar.
De vaknar mellan vita, rena lakan, älskade och ärade av alla i sin omgivning.

I verkligheten sitter du på klippan mitt i eldhavet där världen just rasat samman.
Inte sällan efter hjältedåd lika storslagna som Frodos, strapatser lika påfrestande.
Hettan är outhärdlig och du förstår inte hur du ska klara av en enda sekund till.
Och just det, du sitter där helt ensam.

Men örnarna kommer aldrig.

Du märker det inte direkt. Det är ingenting som händer.
Men efter en evighet har lavan börjat sjunka undan. Det är ingenting du tänker på, men så en dag har en liten, liten ström av lavan stelnat, svalnat.

Och du börjar gå. Världen är tom, men det är inget du bryr dig om. Du bryr dig inte så mycket över huvud taget. När du gått några mil möter du kanske någon som går där bredvid ett tag. Och det går inte att sätta fingret på när du ser det första trädet.
Det börjar med något litet grässtrå, sedan en buske. Men till slut går du där i den vanliga världen igen.
Ingen hyllningskör, ingen som dubbar dig till riddare. Ingen som minns dig eller känner till ditt namn.

Min allra klokaste vän sa när jag en gång för många, många år sedan låg på hennes golv och tittade upp i hennes tak och frågade: ”Jag förstår inte hur jag ska ta mig härifrån!”
”Men Malin, du ska ingenstans. Du ska vara här nu.”

Hon sa inte ”det ordnar sig” eller ”mister du en står dig tusende åter”.

Och framför allt pratade hon inte om örnar.

0 svar på “Ett verkligt bokslut – #böckersomdeslutariverkligheten”

  1. Det krävs en del mod att säga så, att inte fly in bakom en klyscha. Du vara rädd om denna där kompisen, ok?
    Dessutom har hon rätt.

  2. Du har så rätt. Örnar won´t save you. Bara man kan tåla mod såpass länge att lavan stelnar.
    Kommer på att jag ju gått på stelnad lava! Kanske hela världen iochförsig är typ stelnad lava. Och allt är bara tålamod.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *