Saker som gjort mig glad i veckan – vecka 46

Den här veckan började med de gamla grekerna och slutade med att Sofia Mirjamsdotter kallade mitt blogginlägg för ”måsteläsning” hos Same Same but Different.

Jag utnämner härmed den gångna veckan till en bra vecka.

Och visst är jag stolt över att arbeta på en arbetsplats som blir utnämnd till bästa mediesajt av Internetworld, jag vet ju vilket hårt jobb som ligger bakom. Samtidigt blev twitterflödet från #topp100 nästan ironiskt stundtals med tweets i form av ”ja, vi klättrade tre placeringar från 72 till 69, nästa år är vi bland topp 20!” Men glädje ska aldrig förtas av andras glädje så jag valde att le och ändå njuta av allas grattisrop till sig själva och alla andra, samtidigt som Abbes pappa levererade den träffsäkraste, och varmaste, parodin på DN:s vindsvåningstext. Det var en slump, som nästan kändes som en tanke.

Jag är också stolt över att jobba i ett företag med två vd:ar som verkligen vill försöka förstå vad som händer och är imponerad över redaktör Cecilia Djurbergs arbete med att försöka snappa upp allt som skrivs om Medieormen, eller Journalistik 3.0, som Mats Svegfors och Cilla Benkös bloggbok också heter. Inget undgår hennes skarpa öga och här samlar hon det som skrivs om Medieormen just nu. Tagga med #medieormen på Twitter, mejla henne, eller svara i något kommentarsfält någonstans. Hon ser er!

Jag hoppade dock till när jag såg Cilla Benkö twittra: ”Strålande med alla inlägg om Medieormen. Även om vad den innebär för journalistrollen. Glöm inte att bidra till boken inte bara Twitter.”

För mig är det aldrig viktigast var samtalet förs utan att det förs. Men så såg jag Joakim Jardenbergs blogginlägg om just detta och insåg att man faktiskt kan se det på olika sätt. Det vore intressant att veta vad ni tycker, är det viktigast med en livlig diskussion även om den spretar så att alla inte kan följa den, eller finns det ett så stort värde i att samla en diskussion på ett ställe att det kan vara värt att tappa några trådar på vägen?
Eller är det så att det ena inte utesluter det andra?

Diskussionen om framtidens journalistik är just nu slingrig och ett av många inlägg som gjort mig extra, extra glad i veckan är Anna Loverus inlägg ”Är jag en tredje generationens journalist?” just för att hon visar på att tillsammans blir vi bäst. Att varken ny eller gammal kunskap är något att förkasta, men att vi måste släppa in varandra och lära oss av varandra. Hon skriver också det mycket kloka inlägget ”Publiken har tagit plats på allvar” där hon ställer mediehusens verklighet lite på huvudet, hon har hela tiden funnits där, på nätet, nu börjar vi andra hitta dit. Det är verkligen på tiden.
Hon frågar också ”visst måste man få vara ung och dum ibland också, eller?” och ja!!!! vill jag svara. Den gamla världsbilden där trovärdig = tråkig gäller inte längre.
Och Anna, nej, vad du och dina vänner än gör, sluta inte posta festbilder på Facebook!
Ingen annan ska få slå i er vad det innebär att vara vuxen. Det är nu vi har möjlighet att leva sannare än någonsin och inga pr-konsulter i världen ska få ta ifrån oss det sanna samtalet om vad det innebär att växa upp. Okej?

Jag har insett att alla inte alltid kan skriva om precis allting, jag hör till dem som ibland behöver tid för att orden ska hinna ifatt det jag upplever, men jag tror ändå att vi alla mår så mycket bättre om vi kan lära av varandra, inte bara när vi är lyckade och framgångsrika, utan också av allt det där jobbiga ett liv också innebär. Sjukdom, död, krossat hjärta, barn som mår dåligt, misslyckanden privat och på jobbet. Just när vi känner oss som ensammast och tror att det bara är just vi som har det så. Tidigare har vi vänt oss till litteraturen. Det gör vi fortfarande. Men det bästa stöd jag har funnit i mina svartaste stunder har jag hittat på nätet. Tänk om jag hade bloggat när jag var tolv! Jag tror mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut då.

Anders Sporring skriver att han tycker att det ska finnas en skillnad mellan bloggare och journalister, att journalister beskriver fakta, medan bloggare kan föra debatten framåt.

Mathias Eriksson skriver att han tror på samtalet som metod och att just public service kan fylla en viktig roll som redaktören,  som skapar intensitet kring sina noder.

Axel Andén citerar Mats Svegfors: ”Ingen som gjort en sådan här bok kommer att vilja skriva en traditionell bok igen”. Det visar på hur viktigt det är att våga prova. Vi kan prata och prata och prata om bloggar och sociala medier och nätets fördelar. Men vi måste prova på det som redskap också, rent handgripligen, för att begripa.

Nu saknar jag bara inlägg om hur vi ska göra framtiden möjlig. Särskilt saknar jag dem vars språk jag inte själv pratar, men som gör allt det jag älskar i dag möjligt. Kulturnytt slår i sitt inslag om Journalistik 3.0 fast att: ”Medieutvecklingen bör inte styras av dem som knackar kod, utan förstås av dem som producerar innehåll.”
Jag hoppas att de orden får någon av just er som knakar kod, att vilja hugga tag i ormens svans, för varför inte, som vi hittills har gjort alldeles utmärkt, föra det samtalet tillsammans?

Och om någon nu, mot all förmodan, fortfarande inte förstått vad vi ska med allt det nya till så läs då Sofia Mirjamsdotters inlägg om det. Här är kommentarer i alla fall överflödiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *