Näthat – vem är det som hatar egentligen? Och varför?

En dag sommaren 2009 fick jag plötsligt nog.
Som nyhetschef för DN.se såg jag dagligen hur mina unga, kvinnliga reportrar och bloggare fick utstå mycket mer hat i nätkommentarerna än männen, framför allt av den typ som var riktat mot dem personligen.

Jag bestämde mig för att utforska frågan och några dagar efter att vi bestämt att göra något på fenomenet gick Carolina Gynning ut och sa att hon skulle sluta blogga på grund av alla elaka kommentarer. Vi bestämde oss för att det var nyhetskroken och skrev.

Så här i efterhand kan jag inte kalla min ansats för annat än misslyckad. Det jag egentligen ville belysa och lyfta var om det var så att vi inte kunde hantera två problem parallellt, om det är så att vi offrar unga kvinnors välmående i kampen för ett öppet och fritt internet, om det är så att frågan om kvinnors värde hamnat i skymundan av att det är viktigt att alla får säga vad de vill, på samma sätt som kvinnors kamp alltid hamnat i skymundan av andra kamper genom historien; slavarnas kamp för frihet, arbetarnas för rättvisa arbetsvillkor och så vidare.
Hur gruppen kvinnor alltid fått stå tillbaka för de andra grupper de också tillhör.

Nu uppfattades det istället som en artikel i raden om kändisar som slutat blogga på grund av elaka kommentarer. Och det är möjligt att det var just den klassiska nyhetsvärderingen som stod emellan sakfrågan och debatten. Att vi tyckte att vi behövde en krok att hänga upp det hela på, att vi inte litade på att öppna för ett samtal och låta samtalet stå för sig självt. Sofia Mirjamsdotter skrev på Newsmill om att nätkärleken är större än näthatet och kritiserade DN ”och andra gammelmedier som gång på gång försöker hitta det där beviset för att det här med bloggar egentligen är något dåligt”. Jag försökte med hjälp av Twitters 140 tecken fortsätta ställa min fråga. Hanne Kjöller skrev också klokt om detta utifrån sina egna erfarenheter några dagar senare.
Men det är klart att jag aldrig nådde riktigt fram.

Och det är klart att jag också till viss del hade fel.

Aldrig har kvinnor haft en större chans att göra sig hörda, aldrig har de hemligheter som traditionellt sett bevarat gamla maktstrukturer legat mer öppna för världen.

Och självklart är nätkärleken så många gånger så mycket större än hatet.
Precis som i livet i övrigt.

I dag ser jag mycket av ”näthatet” som uttryck för rädslor hos dem som tidigare haft en viss makt enbart på grund av att de fötts med ett visst kön, en viss hudfärg, i ett visst land, eller en viss familj.

Jag kommer på mig själv med att läsa artikeln i Metro om gänget med 15-åriga killar som upprepat våldtagit en 14-årig skolkamrat och verkligen undra hur de tänker. Att jag skulle vilja läsa dem i kommentarsfält eller bloggar bara för att få veta varför.

Att vi inte kan väja för det obehagliga som står där, eller de vidriga åsikter människor ibland ger uttryck för. Eller strunta i dem.

Saker och ting finns fast vi inte ser dem.

Som alltid handlar det om att sluta upp bakom den som blir utsatt för hatet. Visa i kommentarsfältet och på sin egen blogg att ”jag håller inte med dem som skriver det här”. I vissa fall är det också självklart att kränkningarna ska polisanmälas. På samma sätt som vi hade gjort om någon kränkt oss i något annat forum.

Det är egentligen inte svårare än så. Att det inte är de onda människornas ord som gör ondast. Utan de goda människornas tystnad. Och i allra bästa fall kanske vi kan mötas. Förstå varandra. Eller åtminstone respektera varandra. Då gör man liksom bara inte vissa saker. Inte mot dem man respekterar.

Men för att göra det så måste vi samtala med varandra. Inte utesluta, titta bort.

Jag tycker att Joakim Jardenberg har sammanfattat det mycket bra här. Om hur mediehusen till viss del har sig själva att skylla som inte på allvar deltar i den diskussion och det samtal man säger sig bjuda in till. Att många journalister fortfarande har inställningen att när man publicerat så är man ”färdig” och redo att ta sig an nästa uppdrag. Att vi faktiskt inte är intresserade av att lyssna, kanske för att vi redan i förväg inte tror att någon annan kan ha något klokt att tillägga.

Han skriver också klokt om att nätet är en del av lösningen och nämner bland annat de Facebookupprop som lett till att människor samlats på gator och torg i en vilja att göra något för att få slut på hat och våld.

Samtidigt vill jag ge Thomas Mattsson och Expressen en eloge som lyfter frågan om hatet i artikelkommentarerna. Som erkänner att de inte har svaret på hur de ska hantera frågan. Som på så sätt därmed frågar dem som är en del av problemet hur de tycker att det ska lösas. Och jag hoppas att de kommer längre än jag gjorde. Då.

För stundtals undrar jag om vi pratar om två olika saker. Publicister som vill ta ansvar för innehållet i de forum de är med och skapar behöver inte, som vissa bloggare ibland kan antyda, vilja att nätet ska stängas ner eller censureras. De tror inte heller att nätet enbart består av något ont. De vill bara veta hur de ska hantera det hat som bevisligen finns där.

Jag tycker att det är sunt. Jag tycker att det också är att bry sig.

Läs också Augustin Erba på Medieormen: ”Skrota kommentatorsfälten”.

Och Cilla Benkö och Mats Svegfors om Journalistik 3.0.

Uppdaterad 25/1 2011:

@filipanna skrev det här efter mitt blogginlägg, jag länkar på det, läs!

Och så glömde jag att länka upp @JohannaSjdins tweet från i går. Rättar till det nu.