Men så plötsligt. Hör jag den.
Det kanske går fortare för de flesta andra.
Men för mig har det varit så fullt av plié och tendu och rumpan ner och revbenen in och handen framför armbågen och armbågen upp och första position och när jag precis tänker ”yes! Jag klarar det!” så är det andra position och då börjar knäna skrika.
Och vänsterfoten krampa.
Men nu hör jag den.
Och jag böjer och sträcker och böjer igen och nej, jag tänker faktiskt inte.
Den bara är där.
Musiken.
Läs också: Superhjältar
Det här är inlägg #041 i #blogg100.