Våren kan ge mig panik. När ljuset kommer tillbaka, världen visar sig, allt åter blir rörelse, blir det så tydligt att vi måste välja vår väg framåt.
Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och vänta på oktober.
Men så tänker jag på en av mina kloka vänner som ofta lägger ut små pausbilder på Facebook. En skogsglänta, en meditationshörna, ett vattendrag. ”Det här mår jag bra av” skriver hon. Och även jag tar en paus. ”Det här mår jag bra av”.
Hon gjorde det här halsbandet. Jag har alltid tänkt på björkar när jag bär det.
Hur högljutt de än skriker med sina ljusgröna musöronstora blad och får näsan och ögonen att rinna, halsen att klia och mig att vilja somna vid 22 på kvällarna, hur mycket löven och grenarna än rör sig i vinden, så står de där stadigt. Rötterna i jorden.
Kronan mot himlen. Det är liksom inget snack om det.
Så tänker jag att jag vill möta våren.
Läs också: Så klok som jag var då blir jag aldrig igen
Det här är inlägg #061 i #blogg100.