Det var länge sedan jag skrev något här.
Ni vet hur det blir.
Pennan somnar in och sedan växer prestationsångesten till ett Mount Everest.
Rädd att orden inte blir exakta, bilderna inte briljanta.
I alla dessa år (tre) har jag avundsjukt stått bredvid och tittat på er som modigt kastar er över #blogg100-utmaningen.
Men så tänker jag att jag bryter ned det där berget i små stenar.
Ett ord i taget. En bild i taget. Ett steg i taget.
För att se om det blir lite lättare att andas. När orden får ta plats igen.
Så ok, då. Jag kör. En dag i taget. Hundra dagar.
Här kan ni läsa mer om #blogg100
