Att vilja något mer

Vi sitter i taxin på väg till högskolan i Gävle.
Jag och min chef är på väg till en konferens som lyckats samla människor från tre världsdelar. Den gemensamma nämnaren är att de arbetar med att ge människor med utvecklingsstörning möjlighet att studera på högskola.
– Många gånger har jag fått frågan från studenter när jag bestämde mig för att jag ville bli chef, berättar min chef.
– Men som så mycket här i livet så bara blev det så. Olika vägval styrde mig dit.

Hela jag studsar till.
Det är inte mycket i mitt liv som bara blivit.
Jag har bestämt mig för något och sedan har det blivit så, eller så har jag fått modifiera planen något, eller gå en liten omväg.
Ibland har omvägarna blivit längre än jag tänkt.
Men jag har alltid tänkt att min karriärbana styrs av min vilja.

Jag minns när jag ville bli ekonomireporter. Och blev det. Jag minns när jag ville bli chef. Och blev det. Jag minns när jag ville kunna kombinera min erfarenhet av att arbeta med journalistik på nya plattformar med mina erfarenheter av att leva nära någon med en funktionsnedsättning i mitt yrkesliv.
Och hittade en plattform där jag kunde göra just det.

Och jag minns hur vilse jag känt mig de gånger i livet då jag inte riktigt vetat vad jag vill göra härnäst.
Och skulden den vilsenheten medfört.

Min chef säger att hon tror att det är en generationsfråga.

– När jag började på högskolan fanns det ingen hög förväntan om att kvinnor skulle bli något konkret, det var stort nog att få studera på universitet.

Nej, så har vi väl tänkt om många människor, tänker jag.
Hur många gånger i historien har vi sagt alla utan att mena alla?
Redan på de gamla grekernas tid fick vi demokrati med rösträtt för alla.
Ja, utom kvinnor och slavar då. Och i Sverige fick alla rösträtt 1921.
Ja, förutom dem som fick pengar från fattigvården och personer med utvecklingsstörning då. De förstnämdna fick inte rösträtt förrän 1945 och de senare år 1989 då omyndighetsbegreppet äntligen avskaffades i Sverige.

I Gävle har Sveriges första högskoleutbildning för studenter med utvecklingsstörning inte mer än två år på nacken.
Den första studentkullen har ett år kvar på den treåriga linjen som ska göra dem till hälsoinspiratörer.

Och precis som med så mycket annat här i livet så har studenterna överraskat sina lärare med det ena efter det andra, allt ifrån hur de klarar att lösa uppgifter till graden av abstraktion de klarar att hantera.

Nyckeln heter inte helt oväntat motivation.

– Om ni visste vilka böcker en kille som var intresserad av japansk kampsport visade oss att han läste, berättade Kenneth Fröjd, en av de drivande lärarna bakom projektet.

Eller, som Jacob Barnett säger i den här fantastiska videon:
”Vi måste sluta lära oss saker och börja tänka för att vi ska kunna skapa något.”

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=S4DaetCZ5v8]

När Jacob Barnett var 2 år fick han diagnosen autism. Hans mamma fick veta att han aldrig skulle kunna lära sig något. Han skulle inte lära sig prata, inte lära sig knyta skosnörena. Tack och lov struntade hon i det.

För hon ville något annat.

Läs också: När drömmar väl slår in, är de drömmar då?

Det här inlägget pucblicerades ursprungligen på Centrum för lättlästs blogg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *