Så klok som jag var då blir jag nog aldrig igen

Det finns något skönt i att bli äldre. Att när saker händer så finns det en erfarenhetsbas att bottna i. Det som händer har oftast hänt förut och kommer oftast att hända igen.

Samtidigt så vet jag faktiskt inte om jag tycker att jag blir så mycket klokare med åren.

Häromdagen hade någon hittat min gamla text Att vilja eller välja – om att köra fast och komma vidare

Jag läste den igen och tänkte att den inte var så dum. Jag har hunnit avverka både en och annan ACT-kurs sedan dess, börjat dansa och bytt jobb. Ändå kände jag när jag läste texten att mycket av det jag vet nu visste jag redan då. 

När jag verkligen kör fast så brukar jag tänka mig att 16-åriga Malin sitter där bredvid mig på bussen. I punkjackan, utrustad med sina frågor.
Hon tittar på mig och säger: ”Lever du verkligen som du vill?” 

Det finns nog ingen som kan rannsaka mig så som hon. Och om jag märker att något börjar skava när hon spänner blicken i mig, att jag liksom vrider och vänder på mig och öppnar munnen för en bortförklaring så hör jag henne säga ”Nej. Så tycker du inte egentligen. Gör något åt det. Vaddå inte kan?” 

Det var många som suckade åt den där 16-åringen. Då tänkte jag att jag kanske skulle bli klokare med åren. 

Nu vet jag bättre. Så klok som jag var då blir jag nog aldrig igen. 

Läs också: Tillbakablickar – min tid med orden

Det här är inlägg #52 i #blogg100.