Människa+ ”Tänk om vi inte gör det?”

Vi föds. Vi lever. Vi dör.

Eller?

Jag bär döden ganska nära i hjärtat. Jag har nog faktiskt alltid gjort det.
Medvetenheten att vår tid är utmätt. Att mitt liv utgörs av de val jag gör.

Det kan låta klokt och genomtänkt, men att ha döden som måttstock är inte bara bra.
Det kan stressa mig. Och det kan göra mig så frustrerad när jag ser vad vi människor väljer att lägga vår tid på. Hur så mycket mänsklig energi och förmåga kan gå åt till att döda och förstöra för andra. Hur strävan efter mer makt får människor att göra elaka saker mot andra. När beslut att inte fatta beslut leder till att massa mänsklig energi aldrig kommer till användning. När döden är det enda vi vet. Så jävla onödigt.

Och det kan också leda till att jag låter bli att ta mig an vissa projekt för att jag är allt för medveten om att jag väljer bort annat då. Och så kanske min bok aldrig blir klar för att jag väljer de där samtalen med vänner i stället. Eller mina låtar aldrig färdiginspelade för att jag inte vågar börja, för tänk om jag fegar ur och det tar stopp och jag lagt min tid på det i onödan?

Därför var det så befriande när en ny bekantskap plötsligt säger ”tänk om vi inte gör det.”
”Tänk om vi inte dör”.
Han pratade om svarta hål och hur tiden kan krökas och jag ska helt ärligt säga att jag inte riktigt hängde med, men just de orden dröjde sig kvar.
”Tänk om vi inte gör det.”

För han har förstås rätt.
Det enda vi vet är att vi ingenting vet om framtiden.
Kanske blir vi allt bättre på att byta ut de funktioner i våra kroppar som slutar fungera.
Kanske kan vi leva för evigt.

Tanken är förstås inte ny. Den är nog lika evig som människan. Och det slår mig att den egentligen borde ligga mig lika nära till hands som tanken att vi ska dö. En tanke bär alltid sin motsats inom sig.

Många säger att de tror att de skulle skjuta upp beslut om de visste att de skulle leva för evigt. Men för mig får tanken motsatt effekt. Om jag vet att jag ska leva för evigt är de steg jag tar i dag ännu viktigare. Jag skapar ringar på vattnet, den färdriktning jag tar ut i dag kommer påverka mig och min omgivning för evigt. Jag kommer inte undan.
Karma, kallas det i buddhismen. Och tanken svindlar.

Jag brukar säga att jag har tre mål i livet:

  1. Jag vill dö mer nyfiken än rädd.
  2. Jag vill inte ångra att jag inte har dansat så mycket jag ville.
  3. De här orden är egentligen min yngste sons, men jag har tagit dem till mig och tycker han har så rätt när han säger: ”Vi ska kramas i kapp all den tid vi ska vara döda”.

Och så vill jag också leva.

  1. Nyfiken.
  2. Dansa.
  3. Kramas.

Men det är klart att jag också väldigt gärna skulle vilja skriva klart mina böcker och spela in mina låtar också. Oavsett om jag ska dö eller inte.

Här kan man för övrigt se ett av mina favoritsamtal om döden.

Med min fina vän Annika Koldenius  i samtal med läkaren Lars H Gustafsson och religionspsykologen Owe Wikström på bokmässan den 27  september 2014.

Jag älskar hur man kan komma fram till samma slutsats, oavsett om man är djupt troende, ateist, eller naturvetare. Vi lever kvar. På olika sätt. Lever vi kvar.

Läs också:

Livet, universum och allting
Om meningslösa Facebook-uppdateringar

Det här är inlägg #006 i #blogg100 år 2016.