Publicerat

I rörelse 


Berg rör på sig så väldigt, väldigt långsamt. Det gör dem till bra platser att återvända till. De tar oftast emot en. Och det tar sällan särskilt lång tid innan de påminner om det där i mig som faktiskt också rör sig väldigt långsamt. Det jag vant mig vid att kalla ”jag”. Och får mig att se allt det där andra. Det jag bär runt på som får mig att sakta ned mina steg, fast jag vill springa.

Berg rör sig långsamt. Men vi människor skulle nog ofta må så mycket bättre av att ändra oss betydligt oftare.

Läs också:

Havet 

Jag har ändrat mig

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016

Publicerat

Livet i färg

Nej, jag kan inte minnas att det regnat så mycket en påsk.

Vi hade tur som avverkade påskdoppet i havet i går.
I dag hade vi nog inte ens kommit på tanken.

Vi sprang hukandes under regndropparna mellan ateljéerna runt Gerlesborg, där konstnärer slår upp dörrarna under påskhelgens Kvirr, Konstvandring i Ranrike.

Från Margareta Blombergs stilleben och landskap i mjuk olja, via Agneta Ekman Wingates svartvita dubbelexponeringar till Håkan Olsons färgstarka stadsskildringar.

Och efter ett tag kändes regnet som vår tredje följeslagare. Vi lyssnade på hur det lät mot plåttaket. Vi trängde ihop oss några fler, lite längre, lite tätare, för att slippa gå ut så fort. Vi såg hur det målade mönster på golvet och blandade sig med minnen från andra tavlor.

Och hade jag inte haft lite bråttom i väg för att hinna vidare till Flatön och Katinka Billes bokrelease av debutromanen Diktaren, hade regnet nog hunnit rama in ännu fler färger.

Färjeläget i väntan på Malöfärjan.


Katinka Bille har gett sig på att skriva en roman som utspelar sig på Flatön och där Evert Taube har en bärande, och kunde man förstå på Katinka Billes ord, inte helt smickrande, roll:

– Det är ju inte en bok om Evert Taube, det är en bok om tre kvinnor, men det är svårt att skriva om Flatön utan att skriva om Evert Taube. Han har kommit alldeles för lätt undan.

Väl hemma möttes jag av någon som stått i sin morfars snickarbod hela långa regniga dagen. När en mamma snart fyller år får hon inte kika in.

Kanske är det helt enkelt så. Att regn är för skapandet vad olycklig kärlek är för musiken. Det som gör det lite vackrare. Och får oss att måla livet i alla färger.

Läs också:

Tankar om regn

När hon sjunger

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Påskdoppet

 

Silhuett av pojke vid vattnet i solnedgång.
Före doppet.

Det var faktiskt hans idé.

Och när min son, uppväxt så långt från salt och klippor, ber sin mamma följa med och bada i havet på påskafton säger hon inte nej. Hennes hjärta slår lyckliga slag. Det dansar hela vägen till stranden. Ut på de vassa stenarna och ut i vattnet. Någonstans där börjar fötterna ganska snart domna bort och det bär emot att gå utåt i stället för att springa inåt.

Men. När det väl är gjort är det alldeles, alldeles underbart.

Läs också:
Mina älskade båtar
Havet

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Att göra ingenting

Det har alltid varit min absolut sämsta gren. Att göra ingenting. ”Koppla av”, som de kallar det.

Jag trivs helt enkelt med att jobba, gillar att göra mycket, tycker om att skapa, älskar att se resultat av det jag gör.

Men i dag passade jag faktiskt på att testa. Barnen verkar sätta likhetstecken mellan att komma hem till mormor och morfar på Orust och att vila så jag gjorde dem sällskap. Och jo, jag fuskade lite, lite, gjorde ett nytt arrangemang till en låt, planerade lite inför en fest. Men en stor del av dagen låg jag bara i soffan och tittade på utsikten. Och kom på mig själv med att tycka att det var riktigt spännande att jämföra fåglarnas rörelser när de flög förbi och hur ljuset skiftade över Kalvöfjorden.

Jag kan faktiskt tänka mig att göra om det.

      

Läs också:
Dansa – Pausa
Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Publicerat

When life gives you lemons part four

Förra året planterade vi citroner.

Och jag vet inte om det det är Hans eller Greta som klarat sig.

Men alla andra har i alla fall dött.

I år fick han en kaktus i födelsedagspresent. Precis som han hade önskat sig.

Så. När livet inte ger dig citroner. Köp en kaktus.

Läs också:
When life gives you lemons
When life gives you lemons part two
When life gives you lemons part three
För ibland kan man faktiskt inte vänta

Det här är inlägg #021 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Att våga säga som det är

I dag intervjuas jag på BTJ-bloggen.

”Det krävs mod att skriva lättläst”
För det är så.

Språk  är den bästa uppfinning vi människor kommit på för att försöka förstå varandra. Men det är också det bästa sätt vi har för att bygga murar, gömma oss. Låtsas säga något utan att egentligen säga särskilt mycket alls.

Att säga saker precis som de är kräver mod. Och en uppriktig ansats att faktiskt vilja förstå. Även om det betyder att vi måste ändra oss, byta perspektiv. Och se något exakt så som någon annan ser det för allra första gången. 

Läs också:

När pusselbitarna faller på plats

Jag har ändrat mig

Det här är inlägg #017 i #blogg100 år 2016. 

Publicerat

När hon sjunger

”Mamma, jag vet att du sjunger för att du är glad i dag.”

Han har så rätt.

Men det är inte alltid så lätt att veta.

Jag har många förebilder inom den svenska vistraditionen.

Jag började tidigt lära mig min Taube utantill och skrev i sådana där ”Mina Vänner”-böcker som fanns före Facebooks tid att jag ville bli ”Taubekännare” när jag blev stor.

Jag älskade svensk punk och senare föll jag handlöst för Magnus Johansson, han som alla minns som ”han med ‘Vakna nu Anneli’,” eller möjligen ”Pappa är en flygkapten”.
Men jag älskade honom för rader som ”för de vet att det aldrig blir vackrare än så här”. Eller ”Och hon sa hejdå, sen klev hon på!”

Men ingen har gjort så djupt intryck på mig som Robert Broberg.

Det hände i Scandinavium. När han så där ärligt klev ur det klämkäcka och lät oss följa med ner i hans mörker. Den svärta han besökt. Och hur han naket mötte oss i det och sa:
”Men jag har lärt mig att man måste måla livet i alla färger. Även det svarta hör dit.”

Jag tänker på livet så, ända sedan det ögonblicket. Att alla färger hör till. Att det blir väldigt platta, tråkiga tavlor om vi ska hålla på och städa bort vissa av dem. Och att människor som levt ett liv är mycket intressantare än de som mest ägnat sig åt att städa.

Men just i dag sjunger jag för att jag är glad. För det hör också livet till.

Läs också:
Vi vill så gärna hjälpa till

Det här är inlägg #016 i #blogg100 år 2016.

Publicerat

Hack for Sweden – när en glad liten robot gör hela skillnaden

Så här dagen efter Hack for Sweden har jag hunnit fundera över vad som gjorde mig gladast i år.

Förra året blev jag gladast över att se trenden att alla bidrag på något sätt ville involvera användaren i ett engagemang att göra världen och samhället bättre.

I år var det förstås roligt att efter mina trevande steg hos tjejerkodar.se faktiskt hade fräschat upp mina slumrande kunskaper, och kanske framför allt väckt liv i någon slags mod, kunna bidra till själva byggandet av Semesterhackarnas tjänst Semester i stan.

Bland bidragen var det roligt att se att de två bidrag som hade ett tydligt Internet of things-fokus premierades av juryn – Responcity för sin tjänst som musiksatte väderrapporter och Willandskill.se som siktade på att bygga in VMA (viktiga meddelanden till allmänheten) i brandvarnare.

Och vinnaren av Hack for Sweden Awards, Ge0Hack3rs visualisering av stadens data, stack ut ur mängden med tanke både på visualisering och möjligheten till samhällsnytta.

Här kan du läsa om alla vinnare.

Men min personliga favorit var nog ändå det lilla mobilspelet som lag Dobus byggde.
Det var i alla fall den som fick mig att le. Och som jag själv skulle använda.

Det hördes ett spontant ”åh!” i publiken när den lilla söta roboten dök upp på skärmen.
Och jo, det är lätt att bli hänförd i all enkelhet när man testar spelet.

Det börjar förstås i rymden. Var annars?

När du påbörjar äventyret möts du av den här lilla figuren:

För att kunna börja måste du göra den mer personlig genom att ta en bild.

Så. Nu kan vi börja. Sedan går det hela ut på att leta efter skatter.
Datan laget använde var från Riksantivkarieämbetet och de hade stött på samma problem som vi gjorde, att man måste välja ut en begränsad area för att få ut den data man söker. Därför funkade appen i den första betaversionen som blev klar i helgen bara i en area som utgår från Naturvårdsverkets lokaler på Valhallavägen där vi höll hus.

Men om man befinner sig där går det att börja samla på skattkistor.

När man öppnar en skattkista kan man läsa allt om byggnadens eller sevärdhetens historia. Ett ganska enkelt sätt att göra barn, och till och med mig, intresserad av historia, föremål och geocaching.

Ingenting nytt, förstås. Redan första året fanns en liknande idé med bland de tävlande lagen. Men då hade de ingen söt liten robot. Och ibland är det precis just en sådan liten detalj som gör hela skillnaden.

Läs också:

Vinnarna i Hack for Sweden 2016
Semesterhackarna checkar ut
Semesterhackarna checkar in
Hack for Sweden år tre – förberedelser
Hack for Sweden år två
Engagemang och enkelhet temat för årets Hack for Sweden

Läs mer om Hack for Sweden.
Det här är inlägg #014 i #blogg100 år 2016.