Barcelona nästa! När jag blev en av 100 tjejer som kodar

Ibland läggs sak till sak i ett pussel som när det är klart känns helt självklart.

Men när man börjar lägga det blir man lika förundrad över att bit efter bit visar sig passa ihop.

Det började med…
Ja, var började det egentligen?

Jag bestämde mig för att gå på konferensen Women in Tech i Stockholm den 8 mars.
I en av pauserna hamnade jag vid samma bord som Sandra Hindskog, en av initiativtagarna bakom Tjejer kodar.
Det visade sig att Sandra också var med och arrangerade den workshop jag hade anmält mig till på eftermiddagen.

Det var mitt första möte med Tjejer kodar. Men det skulle inte bli mitt sista.

Några helger senare var det dags för årets Hack for Sweden och det visade sig att flera av lagen hade startat genom Tjejer kodar. Bland annat ett av vinnarlagen.

När jag stod och pratade med ett av de lag som hade bildats på en Tjejer Kodar-kurs dök Emil Stenström, en av lärarna på kurserna, upp på hacket. Emil, som jobbar på Kundo, har tidigare varit med och hjälpt mig med tankar kring hur vi skulle göra ett bra
Open Source-projekt runt Kommentarsfält för alla.
På nästa kurs i Barcelona kommer Emil bland annat att lära ut mer om GitHub, Python och Django, som jag började bekanta mig med lite när kommentarsfältet byggdes.

Så. Jag var övertygad. Ödet, eller kanske min vilja, hade övertygat mig om att det så klart var till Barcelona den 4-10 september nästa resa skulle gå. Med min dator i väskan.

Jag ställde klockan för att beställa tidiga biljetter så jag säkert skulle få plats.

Men som om det inte var nog ville ödet mer än så.

Jag hann knappt bestämma mig för att ansluta till resan innan det också stod klart att jag och Sandra, som jag mött bara några veckor tidigare för första gången, skulle bli kollegor, när jag om några veckor börjar på Rebel & Bird.

I dag bokade jag flygbiljetter till Barcelona. Och plötsligt blev det som för någon månad sedan verkade så abstrakt och långt borta väldigt, väldigt konkret och nära.

Här berättar Sandra om hur Tjejer kodar startade på Rebel & Bird. 

Läs också:
Women in Tech #WITsthlm2016
Semesterhackarna checkar ut
Stegen
Man måste börja någonstans
När pusselbitarna faller på plats
Nytt jobb!
Skottår och dags att skutta vidare

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Gräv 2016 – Så granskar du fakturorna

I dag höll jag föreläsning på Gräv-seminariet i Göteborg om hur man granskar offentlig ekonomi.

Här hittar ni en länk till dagens föreläsning:

Gräv 2016 Så granskar du fakturorna

UR Samtiden spelade in föreläsningen så förhoppningsvis kan jag länka till den när den läggs ut på deras hemsida så småningom.

Återkommer om det!

UPPDATERAD: Här hittar du länken till mitt föredrag på UR Play

Läs också:
Den som spar, den har – att granska ett kommunalt bolag
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet

Årets Medieorm är Blank Spot Project 

Dags att lämna över stafettpinnen.

Årets Medieorm är Blank Spot Project.

I år har jag suttit i juryn. Vår motivering:

”Vi ser en ny journalistik växa fram, där Blank Spot Project i en nära och transparent dialog med publiken förverkligar visionen om att bevaka världens blinda fläckar. De involverar publiken redan på idéstadiet och redovisar öppet och tydligt vad medfinansiärernas pengar används till. Publiken görs till medskapare när den linjära berättarformen utmanas och läsaren själv kan påverka hur berättelsen ska drivas framåt.”

Läs också:
Hurra! 8 Sidor får pris för Kommentarsfält för alla och Alla Väljare

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Nytt jobb!

Äntligen kan jag berätta vad jag ska göra lite längre fram i vår!

Den 17 maj börjar jag som strateg och projektledare på Rebel & Bird.

Jag och Josefine Granding Larsson, som är byråchef där, träffades under bygget av Kommentarsfält för alla. Nu får jag jobba ihop med henne igen.

Här kan ni läsa mer om mig och Rebel & Bird

Medievärlden skriver om mig här:

Skärmavbild 2016-04-06 kl. 18.52.14

Resumé skriver också.
Läs också:
Skottår och dags att skutta vidare
När pusselbitarna faller på plats

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Du är alltid journalist

Skärmavbild 2016-04-03 kl. 11.21.46

De läckta Panama-dokumenten sätter fingret på vad journalistik egentligen är, till skillnad från information.

Det sätter också fingret på varför det är så centralt att en källa alltid kan lita på att inte bli avslöjad när hen vänder sig till en journalist för att berätta sin historia.

Det är inte en slump att HD i en dom i från förra året skriver att:

”Skyddet för uppgiftslämnarens anonymitet har betydelse för tillgången till information och är därmed en förutsättning för att tryckfriheten ska fylla sin funktion i ett fritt och demokratiskt samhälle. Om anonymiteten inte skyddas, kan omgivningens reaktioner avhålla personer från att dra fram betydelsefulla omständigheter i ljuset. En person som lämnar ett meddelande för publicering och som vill vara anonym ska kunna vara trygg i förvissningen om att identiteten inte röjs av den som har tagit emot uppgifterna. Reglerna ska ses också i det vidare perspektivet att lättnader i tystnadsplikten och där- med i skyddet för meddelarens anonymitet kan få negativa återverkningar på informationsspridningen och samhällsdebatten i stort (jfr NJA 2012 s. 342).”

I Sverige är det också det som gör skillnad mellan ett grundlagsskyddat medium med ansvarig utgivare och den som skriver utan att ha en ansvarig utgivare som personligen ansvarar för det som publiceras. Hela grunden för ett samhälle där människor vågar tipsa om oegentligheter vilar på den här 250 år gamla konstruktionen.

Jag skriver i Journalisten på ett lite allvarligare tema vad det faktiskt innebär att alltid vara journalist. Källskyddet lägger ett stort ansvar på journalisten. Och ansvaret upphör inte när du går från jobbet, eller, för den delen, avslutar din anställning.

Jag skriver om det i krönikan: Den galna tanten är också en källa

Läs också:
”Egentligen är jag journalist”
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Den som spar hen har – att granska ett kommunalt bolag

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Den som spar, den har — att granska ett kommunalt bolag

Det började så här.

Jag var på en kurs på FOJO i Kalmar, med Britt-Marie Citron, som avslöjade Motalaskandalen.

Jag kunde i princip ingenting om ekonomi och redovisning.

Men när hon visade mig kommunens kontoplaner och hur allt hängde ihop, att kommunerna kan försöka dölja saker för medborgare och journalister hur mycket de vill genom att döpa dokument till obegripliga saker eller bokföra kostnader på fel konton, men att allting faktiskt finns bland de där siffrorna, att varje krona som betalats ut går att hitta där någonstans, var det som ”Sesam öppna dig” för mig.

Jag åkte hem till Norrtelje Tidning och började. Och jo, det är lite rörande att se de första trevande försöken. Hur jag gått igenom taxikvitton för 65 kronor.


Och helt ärligt har jag nog också granskat oproportionerligt många kanelbullar.

Men nästan direkt fick jag napp.

Och snart rullades en historia upp om kändisar och kommunala revisorer, politiker och tjänstemän, som fiskade kräftor och gick på musikal och drack champagne på skattebetalarnas bekostnad. Ibland till och med utan att de som var med visste vem som bjöd eller varför.
En kommunal vd som lät bolaget stå för notan för trevligheter för släkten när hans son just hade gift sig.

Krav på återbetalning ställdes från olika håll, och precis som det är i kommuner där alla känner varandra, blev det ofta i slutänden de som först hade kritiserat utsvävningarna högljuddast  som visade sig ha mest att betala tillbaka.

En del blev förstås också väldigt arga på mig. Men aldrig läsarna. De bad att få veta mer.

Och det fick de.

Årsredovisningen för det kommunala bolaget Nihab, som hade gjort det till en vana att bjuda mer eller mindre kända personer på kräftfiske i sjön Erken. Tillställningar som av deltagarna själva kallades för ”spritfest”.
En av fakturorna för de kräftfisken som i flera år betalades av det kommunala bolaget.

Nästa vecka föreläser jag på Gräv-seminariet i Göteborg om hur man gör för att hitta bland fakturorna.

Läs också:
Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet
Egentligen är jag journalist

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Förrådsfynd – att gräva fram en nyhet

Jag ska hålla en föreläsningGräv-seminariet i Göteborg nästa vecka.

Jag är en sån som sparar på allt. Jag har deklarationer till samtliga statsråd i Reinfeldts första regering i sovrummet. Lagboken med mina anteckningar från Jöken står alldeles intill. Och nånstans går det säkert att hitta underlag för alla kommunalråds pensioner i Norrtälje kommun under första halvan av 2000-talets första decennium.

Men jag vet ju att det finns mer. Och alla vi som jobbat med gräv vet precis varför det heter så. Besattheten. Som kan ta sig så spridda uttryck som att fastna i ett Excel-dokument med samtliga utbetalningar från ett konto i en myndighet till att rent handgripligen ge sig på kartonger med gamla handlingar.

För jag vet ju, att här någonstans, i det här förrådet finns mitt arkiv.


En låda det står "gamla blandat skräp"-lådan på.

Och jo, till slut, äntligen, efter att ha baxat runt på 50 kartonger, med ungefär sånt här innehåll, hittade jag vad jag sökte:

Tre Norrtelje Tidning med texterna "Kändisarna visste inte vem det var som bjöd" "Kändisar bjöds på fiske för över 30 000 kronor", "Nihabs revisorer bjöds på musikal och middag"

Alldeles intill fanns också mappen med alla kontoutdrag från Nihab. Så klart.

Jag återkommer om själva innehållet i föreläsningen.
Det här var mer en första studie i metod.

Läs också:
”Egentligen är jag journalist”

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.

Äggostens vänner

Det finns nog inget som är mer påsk. Eller jul. Eller vilken högtid du vill förresten hemma i Bohuslän. Och jag vet att min mamma suckar varje gång och säger att ”nu blir det ingen äggost”, och jag vet att det blir det ändå.

Och nu har jag äntligen hittat min egen äggostform som hon gav mig en gång, det var många år sedan och hon hade nog tänkt att jag skulle öva, men ok, nu har jag i alla fall grävt fram den ur förrådet. För, man måste ju börja nånstans.

Och jag vet att äggost äts över hela världen. Så sent som nu i påskas delade en av medlemmarna i den underbara Facebook-gruppen Äggostens vänner, med sig av ett recept  från USA.

Traditionellt har äggost ätits till allt från sill till sylt, själv äter jag den med björnbärssylt och kanel.

Läs också:
Att vara hos mamma 
Påskdoppet

Det här är ett inlägg i #blogg100 år 2016.