”Tomten finns inte”

Ni var många som engagerade er i sexåringens kärleksbekymmer. Om E med det mjuka håret och de vackra ögonen som han inte vågar titta in i för då blir han alldeles yr i huvudet. Hur han inte vågar prata med henne och skrev ett brev för att fråga om hon ville dansa med henne på skolfesten. Hur hon blev så blyg att hon grät.

Så här gick det med skoldansen:

Han kommer hem och jag ser att han haft roligt, men någonting är inte riktigt bra. Först sätter han sig i soffans hörn och bara blänger. Efter ett tag går han och lägger sig under täcket i sin säng. Jag frågar hur det är.

”Jag fick inte det jag önskade mig i julklapp.”

Jag: ”Vad önskade du dig i julklapp?”

”Jag önskade mig modighet.”

Sedan blir det tyst. Länge. Och så kommer det några nya ord från täcket:

”Tomten finns inte.”

 Jag vill säga någonting om att mod inte är någonting man får utan något man måste öva på hela livet. Men jag gör inte det.

Jag vill berätta om något tillfälle då jag varit väldigt, väldigt rädd men tagit mod till mig ändå. Men jag gör inte det.

Och där och då, med min son under täcket, min arm om det lilla varma byltet, börjar jag fundera över hur modig jag egentligen är. Om jag själv skulle ha gått fram till E med de vackra ögonen och det mjuka håret och frågat: ”Ska vi dansa?”

0 svar på “”Tomten finns inte””

  1. Ajaaa. Mod behöver man öva på, hela livet. Men det är också en trösterik tanke att man inte kan vara modig om man inte från början är rädd. Mod utan rädsla är bara dumdristighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *