Två månader innan skolavslutningen i somras började min nioåring sy små kuddar.
Han bad oss om en låda och plockade ner saker han inte längre använde.
Han pratade med sina kompisar i klassen och fick dem att göra likadant, han fick mammor och pappor att baka och blanda saft.
Han pratade med rektorn som sa att det gick bra att de fick ha en loppis på skolavslutningen för att samla in pengar till Rädda Barnen.
Vi hjälpte till att måla ett lakan med reklam för loppisen.
Kvällen innan skolavslutningen frågade vi: ”Men vad gör ni om det regnar?”
Han svarade: ”Då hyr vi ut paraplyer!”
När skolavslutningen var över bad rektorn min son komma fram på scenen för att presentera loppisen som tog vid.
Han frågade om det var något han ville säga.
”Ja”, sa min son och tog mikrofonen.
”Jag vill tacka mina kompisar som hjälpt mig med det här.”
Jag har aldrig varit så stolt.
Det vill säga, inte förrän för några veckor sedan, när julen närmade sig och med den årets julavslutning med julmarknad och en upprepning av vårens loppmarknad.
Vi satt vid köksbordet och jag upptäckte plötsligt att han verkade ledsen.
”Vad är det?”
”Jag tycker inte att det känns bra att jag får allt beröm, bara för att jag pratar med rektorn och lärarna. Vi har ju jobbat allihop med det här. ”
”Men någon måste ju göra det du gör. Har ni pratat om projekt i skolan?”
”Ja, min fröken har berättat det. Det är en lite större uppgift.”
”När man genomför ett projekt tillsammans så behöver man oftast någon som är projektledare.”
”Men mamma, vi har ingen ledare! Vi röstar om allting.”
Vi kom överens om att han skulle prata med rektorn och säga att han inte ville ha så mycket beröm själv utan att rektorn skulle säga att de gjort det tillsammans.
Och så stod vi där igen, vid julmarknaden. Vi bar lådor med sonens utsorterade leksaker och böcker som hans lillebror köpte och som vi fick bära hem igen tillsammans med burken med långt över tusen kronor som sattes in på WWF:s konto.
Och där och då blommade min nioåring ut, han sålde varm saft som vi hade blandat hemma i köket så det stod det härliga till.
”Kom och köp, varm saft, passar perfekt i kylan! Fem kronor, påtår ingår!”
Och jo, de hade roligt. Var och en bidrog med sitt, hembakade blå puffar, chokladbollar, tidningar och muggar.
Larmet från försäljningen överröstade rektorns prat framme på den provisoriska scenen så jag hann aldrig uppfatta vad han sa.
Men jag önskar så att det kommer att finnas plats för den som helst inte står i rampljuset även i framtiden. Att det kommer att finnas utrymme för den som älskar att leda ett lag utan att vilja ha berömmelse för det. Att det kommer att gå att vara bäst på att sälja saft och få andra att bidra med det just de är bäst på och känna att alla är lika viktiga, utan att behöva kunna, eller vilja, skryta om det man har genomfört.
Och jag hoppas att livet fortsätter att uppmuntra honom att tycka att det är roligast att verkligen göra saker tillsammans.