Så minns jag att jag ju faktiskt snubblade över det här lilla blogginlägget från Helen Kreutz-Bolander i fredags.
Inlägget heter Gör tvärtom och skaka om.
Nej, jag rekommenderar förstås ingen att trilla och skada handen. Det gör ont.
Men när jag nu ändå har gjort det så passar jag på att betrakta vad som händer när jag tvingas göra de där vardagssysslorna som annars går på rutin på ett helt nytt sätt.
När jag tvingas vara uppfinningsrik bara för att kunna skiva ost eller få på mig ett par byxor.
När jag måste be om hjälp för att få på mig skorna.
När jag upptäcker att mina barn kan så många saker som jag normalt gör åt dem, av gammal vana, för att jag alltid har gjort det och inte märkt att de kan själva nu.
Jag brukar i och för sig ofta testa nya saker. Om något verkar svårt, läskigt eller omöjligt så händer det rätt ofta att jag gör det, just därför.
För att det skapar utrymme.
Men det är inte samma sak som att göra saker man redan kan på ett nytt sätt.
Det händer något annat. Själva livet blir tydligare.
För jag har faktiskt inte tänkt så många gånger på hur jag gör när jag skivar ost.
Jag lägger inte märke till de där små, fina, men bestämda rörelserna mina fingrar gör när de knäpper en knapp.
Eller knyter en rosett.
Läs också: Uppförsbackar
Det här är inlägg #044 i #blogg100.
När jag bröt högerarmen förra vintern fick jag verkligen träna på detta. Kunde inte skära lök och liknande vilket tvingade mig att be om hjälp. Iofs bra att maten lagades tillsammans men också frusterande så klart. Insåg även att jag är sårbar. Mer sårbar än jag tror. Att jag skakas om om jag inte har kontrollen. Nyttigt. Läskigt.