Journalistik 3.0 – behövs journalister?

I går kväll försvann plötsligt utrikesminister Carl Bildts konto, @carlbildt, på Twitter .

Det tog inte lång tid innan spekulationerna var igång. Berodde det på kritiken mot att han twittrat om terrordådet i Stockholm? Var hans sista tweet innan kontot försvann helt enkelt för mycket för vissa?

Ett samtal med UD:s presstjänst bekräftade dock snart att det inte var någon medveten strategi att stänga av utrikesministern från Twitter. Departementet hade helt enkelt försökt få bort det falska twitterkontot med namnet @bildt och av misstag hade då också det riktiga twitterkontot försvunnit.

När kontot var återskapat kommenterade Carl Bildt själv uppståndelsen på Twitter: ”Now my Twitter account seems to be OK again. Nothing in this world of ours is perfect!”

Det är inte första gången det börjar spekuleras vilt över händelser på Twitter.

När Wikileaks grundare Julian Assange greps i London förra veckan ökade antalet tweets som taggades med #wikileaks dramatiskt. Något som återkommande dök upp i flödet, på flera olika språk, var frågan varför #wikileaks inte hamnade på listan över ”Trending Topics” på Twitter. I ilskan över att PayPal, Mastercard och Visa stängt av betalningsmöjligheterna till Wikileaks riktades nu även misstankar mot att Twitter censurerade ämnet från att synas i topplistan.

Twitter svarade senare att de hade gjort om inställningarna så att inte de ämnen som alltid diskuteras mycket ska hamna bland ”trending topics” eftersom listan då skulle bli statisk.

När Ship to Gaza stoppades av israelisk militär hände något liknande med hashtaggen #flotilla och det spekulerades då i om Israel på något sätt censurerade Twitter.
Svaret den gången var att Twitters spamfilter hade slagit till, något som Twitter senare korrigerade.

I samtliga av de här fallen har det varit intressant att se hur många spekulerar, men få försöker få fram svaret på vad som egentligen har hänt.

Och här tänker jag, finns ett av svaren till Mats Svegfors och Cilla Benkös frågor i Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn.

Frågorna finns där, relevanta att ställa. Men det krävs att någon ställer dem.

Mikael Pettersson, som var social medieredaktör på SVT under valet, skickade en gång ut en fråga på Twitter om vad de reportrar som granskar nätet egentligen ska kallas. Vi var flera som fastnade för det något göteborgska ”e-korre”.

För om vi behöver översättare som förklarar för traditionell media hur nätet fungerar, så behöver vi också journalister som granskar vad som påstås på nätet.

Hur fel det kan bli när det första saknas illustreras av Malin Lernfeldts ledare i GP i går. Hon skrev en artikel med rubrik och vinkel att SJ borde börja twittra. När hon sedan upplystes att SJ redan twittrar skrev hon att hon menade att hon inte tycker att SJ:s twittertjänst som håller öppet 9-16 räcker.

Många reagerade sedan på att hon istället för att tacka för upplysningen och uppdatera sin krönika och utveckla den, gick till motangrepp mot dem som tyckte att hon skulle ha gjort en sedvanlig journalistisk faktagranskning.

Sofia Mirjamsdotter sammanfattar historien bra på Same Same but Different, under rubriken ”Det är ju ändå 2010”.

I samtliga av de här fallen handlade det om faktauppgifter som det var relativt enkla att få fram på sedvanligt sätt, göra en sökning på nätet, ringa en ansvarig person.

Det tog inte lång tid för Ekots reporter Lotta Myhrén att få en kommentar från utrikesdepartementets presstjänst som förklarade vad som hade hänt med Carl Bildts twitterkonto.

Det var inte heller särskilt svårt att få veta att SJ redan finns på Twitter och där twittrar under namnet @SJ_AB.

Twitter är ett utmärkt sätt att skapa tillsammans. Jag tänker att även bland journalister finns det vissa som är bra på att lyfta frågor, andra att ställa dem. Ytterligare andra är bra på att få fram svaren och andra att inte nöja sig med de svar som ges.

Det är inte fel att slänga ut en fråga heller: ”Vad har hänt med @carlbildt s twitterkonto?” Någon kanske sitter inne med svaret och då kan det vara den absolut snabbaste processen.

Och någonstans här tänker jag att vi börjar närma oss symbiosen. Att journalistik 3.0 är att på allvar lyssna på de frågor som berör människor. I just de här exemplen handlar det om händelser på Twitter, men jag tänker lika mycket på att lyfta frågor som ibland missas, som föräldrar med barn med särskilda behov som är helt slutkörda och inte får den hjälp från samhället man skulle önska. Som kanske inte har sovit en hel natt på över tio år.

Sådant som mina Facebooktrådar kan vara fyllda av en helt vanlig måndag i december. Men som sällan toppar nyhetssändningar och tidningsettor.

Men där det definitivt finns både smarta frågor som måste ställas och svar som behöver ges.

0 svar på “Journalistik 3.0 – behövs journalister?”

  1. En fråga man kan ställa sig är när journalistiken ska gripa in? Hur länge ska Bildts twitterkonto vara försvunnet för att det ska vara intressant att berätta om för andra än de närmast föjande? Som det verkar så trillar det rätt snabbt ut ett svar på hur det förhållet sig utan att proffs på informationssökning behöver ta av sin tid. Speciellt när ämnet är Twitter, ingenting där diskuteras så flitigt som just forumet för diskussion.

    När en fråga sen växter, viktiga frågor inte blir besvarade och en nyhetsvärdering säger att det är relevant att berätta om så håller jag med om att e-korre är ett käckt namn!

  2. En första kommentar: ”Problemet” med twitter är, precis som med tidningarnas kommentarsfält, att det är lätt att slänga iväg en kommentar som inte är särskilt seriös. Alltför lätt. Det är också alltför lätt att gömma sig bakom anonymitet eller fejkat namn.

    Det, i sin tur, gör att många (t.ex. journalister jag känner) undervärderar värdet av både twitter och kommentarer.

    Twitter i dess nuvarande form är säkert ett övergående fenomen, som kommer att avlösas av något som förhoppningsvis är bättre.

  3. Om man med journalist menar en person som lärt sig källkritik, research och att kolla en story två gånger innan publicering så – jo, kanske mer än någonsin. Men idag går det mesta mycket, mycket fort. Inte minst inom medierna märks en inte alldeles lyckad kamp om sekunderna för att vara först med publiceringen. Snabbhet och transparens är viktigt. Viss koll minst lika viktigt. I måna tidningars webutgåvor saknas analys och fördjupning. Det kan idag vara lättare att få det på bloggar, där det kanske inte alltid är journalister som skriver. Men skrivkunniga, engagerade personer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *