Det kom ett minne från en annan tid. Ändå så nära.
Det var slutet av 90-talet. Somrarna när jag gick på Journalisthögskolan i Göteborg.
Jag döpte henne till Vår. En kravellbyggd mahognyseglare från Norge, en BB17.
Jag hittade henne bortglömd bakom en ladugård utanför Vänersborg. Köpte henne för pengarna från kontot jag döpt till ”Indienkontot”. Rustade upp henne. Kröp in i minsta vrå och dammsög bort lacken som flagnat. Gav henne nytt liv, ny lack.
Det fastnade kopäls i lacken från de nyfikna långhåriga kalvarna i hagen där hon stod.
Hon läckte som ett såll när hon sjösattes.
Men som hon seglade!
Ibland är det kanske bara det som behövs. En påminnelse om att ta rodret.
Om man ska komma dit man vill.
Även när projektet först kan verka till synes omöjligt.
Läs också: Mina älskade båtar
Det här är inlägg #087 i #blogg100.